Mitt på dagen är himlen blå. Det beror på att
solljuset sprids av luften, och blått ljus sprids
mer än rött och gult. Eftersom det är spritt
ljus, så är det också polariserat.
Försök:
Sätt på dig ett par polarisationssolglasögon. Titta
på en punkt 90 grader (ett kvarts varv) från solen.
Vrid på huvudet. Kan du se att himlen blir mörkare
när huvudet är i ett visst läge?
När solen håller på att gå ner, så har solljuset så lång
väg att gå igenom atmosfären, att det blå ljuset är helt
försvunnet (spritts bort). Det enda du ser då är det
röda ljuset som sprids - du har en vackert röd solnedgång.
I ett mellanläge kan man ibland se att himlen är grön, men det är, som sagt, ganska ovanligt.
Se även snackset Varför är himlen blå?.
Det beror på att en del av ljuset går igenom det tunna skiktet
och reflekteras, medan en del reflekteras redan i den första
ytan. Detta två ljusstrålar interfererar med varandra så att vissa färger förstärks och vissa släcks ut beroende på om vägskillnaden är ett jämnt antal våglängder eller ej. Eftersom skiktets tjocklek ofta varierar i olika punkter, så ser du ett färgat mönster.
Vad händer då med fotonerna (ljuspartiklarna) som släcks ut? Försvinner de bara? I så fall skulle lagen om energins bevarande inte vara uppfylld!
Ingen fara! Ljuset (energin) kan aldrig försvinna genom interferens. Vad som sker är att man får en omfördelning av strålningen, dvs de fotoner som saknas i de mörka områdena har i stället gått ut i en annan riktning. Antalet fotoner (energin) är alltså konstant, medan fördelningen i olika riktningar ändras genom interferensen.
Vissa fjärilar åstadkommer ett nästan självlysande intryck med hjälp av fjäll av exakt anpassad tjocklek, se länk 1:
sin(v) = nl/d
Ljusets våglängd = l, spaltvidden = d, n = heltal
Man kan även härleda brytningslagen
n1 sin(i) = n2 sin(r)
med Huygens princip, se bilden nedan och java-appleten Huygen's Principle and Reflection and Refraction of Waves. Lägg märke till att halvcirklarna är större i det gula mediet (brytningsindex n1=1) än i det gröna mediet (brytningsindex n2=2). Detta beror på att ljushastigheten v i ett medium med brytningsindex n ges av v=c/n, dvs ljusets hastighet är större i det gula mediet (c är som vanligt ljushastigheten i vakuum).
Experiment 1: Dra med en vass kniv en skåra i ett papper.
Titta genom skåran på en skarp ljuskälla. En gatlykta med en
högtrycksnatriumlampa brukar vara bra (gult ljus). Fysiken finns också utanför labbet!
Experiment 2: Behövs: En gatlykta och ett träd eller en buske.
Håll för ena ögat och ställ dig så, att en gren precis täcker
gatlyktan. Titta nu på smågrenar nära denna punkt. Det lyser på
båda sidorna av grenen. Det kan alltså inte vara reflexion (spegling). Det är ljusböjning, som beror på att ljuset
är en vågrörelse. På sätt och vis omvändingen till enkelspalten.
Se länk 1 för mer om refraktion. General Physics Java Applets innehåller Java applets för enkel- och dubbelspalt (se under optics).
Det är samma sak som med ljusets brytning i till exempel glas. I glas
har ljuset mindre våglängd och lägre hastighet än i luft.
Â
/KS 1999-05-06
Att ljusets hastighet alltid är konstant (i vakuum) är ett antagande
(så kallat postulat) man gör i den speciella relativitetsteorin.
Det kan därför inte förklaras inom ramen av relativitetsteorin.
Eftersom teorin tycks stämma väl med mätresultat, får vi helt
enkelt konstatera att naturen tycks vara så. Man kan också
undersöka saken med den nyare elektromagnetiska teorin
(kvantelektrodynamiken). Där beror ljusets hastighet på vissa intressanta egenskaper hos vakuum.
I många fall kan det vara svårt att säga vem som var först, men
inte i detta fallet. Det var en dansk astronom som hette Ole Römer.
Året var 1676 och platsen Paris. Han mätte tidpunkterna för
förmörkelser av jupitermånen Io, alltså tidpunkterna då Io
går in i och ut ur Jupiters skugga. Han fann en periodisk variation
med perioden lite mer än ett år. Avståndet till Jupiter varierar ju när
jorden går i sin bana runt solen. Han insåg att den periodiska variationen kunde förklaras om ljuset hade ändlig hastighet, och
han räknade ut ungefär rätt hastighet. Tänk att detta var över
300 år sedan. Ganska genialiskt, eller hur?
Slår man på ljus i Nationalencyklopedin blir man lätt
förvirrad. I texten beskrivs Ole Römers metod på ett sätt,
och i bildtexten på ett helt annat sätt. I själva verket är
det två oberoende metoder. Han använde sig av båda, och eftersom
de gav samma resultat, kunde han känna sig ganska säker på att han hade rätt.
Mera kan du läsa om det här: The Speed of Light.
/KS/lpe 1999-10-15
Denna sida frÃ¥n NRCF är licensierad under Creative Commons: Erkännande-Ickekommersiell-Inga bearbetningar