Svar:
Hej Peter!
Att skicka en människa till Mars medför två stora problem, jämfört med
obemannade prober. För det första, resan tar i storleksordningen år (1-2),
och det krävs stora resurser för att hålla en människa levande under en så
lång tid (och kanske också underhålla hennes förstånd!). Det andra problemet
är att man av etiska skäl antagligen vill ta hem henne igen! Det krävs också att stora mängder bränsle transporteras till Mars, så att den bemannade proben
kan lyfta från Mars och komma loss från planetens gravitation.

Det är svårt att tänka sig att en människa skulle kunna utföra bättre eller
mera utförliga mätningar och observationer än vad en avancerad robot kan.
Den sistnämnda kräver ju mycket lite underhåll under resan (den kan till
och med stängas av!) och behöver inte tas hem igen. Den kan också arbeta
på Mars under flera år, om dess energiförsörjning sker genom solceller.
Det är därför inte så konstigt att man satsar på obemannade rymdfärder
istället!

NASA har också numera en allmän policy att man satsar på mindre och flera
"missions", istället för få och storslagna. Om inte annat minskar det
dramatiken vid ett misslyckande! Naturligvis drömmer vissa entusiaster om
att placera en människa på Mars, men jag är övertygad att om det sker så
är det mera av politiska och strategiska skäl, än vetenskaplig nyfikenhet
på vår röda granne!
/Tomas Brage 1997-03-20

Svar:
Det är inte många som tror att Pluto har varit måne till Neptunus.
Snarare är Pluto (med sin måne Charon) den största av den grupp
av himlakroppar som kallas Centaurer. I dag (3 dec 1998) känner
vi till 74 sådana, där banan når utanför Neptunus, länk 1. De flesta Centaurer, liksom Pluto,
är i så kallad banresonans med Neptunus, som garanterar att de aldrig
kommer nära Neptunus. Man tror att det rör sig om stora kometkärnor. 

/KS 1999-10-11

Svar:
Det finns en amerikansk tidning, som heter Sky & Telescope. Den kommer ut en gång i månaden, och där finns stjärnkartor med månen och planeterna inprickade. På sajten finns en mycket bra java applet Sky Chart, se bilden nedan. Glöm inte att välja din ort och tidszon!

Sky View Café är ett utmärkt och lättanvänt alternativ för stjärnkartor, planeter, jupitermånar, förmörkelser, solens upp- och nergång och mycket mer. Du behöver din longitud och latitud, och de kan du nog hitta här:
Astronomiska almanackor - Latitud och Longitud eller ISS- Where is it now?.

Kometer är ganska oförutsägbara så de finns inte med.

Se länk 1 för fler s.k. planetarieprogram.

/KS/lpe 2003-12-30

Svar:
De kan faktiskt försvinna. Se nedan. 
/KS 2000-03-23

Svar:
1. Genom samverkan av månens tyngdkraft och centrifugalkraften som uppkommer av jordens rotation kring den gemensamma tyngdpunkten mellan jorden och månen.

2. Man skulle kunna svara ja på det, eftersom markytan höjer och sänker sig ungefär 20 cm två gånger per dygn.

3. Det finns en bra förklaring i Nationalencyklopedin, men bilden är vilseledande. Se nedan.

4. Knappast.

5. Många tror att månen uppkom genom att en annan planet kolliderade med jorden för mycket länge sen. I så fall borde jorden ha värmts upp så mycket, att allt vatten försvann. I så fall måste allt vatten kommit hit efteråt. Man kan gissa på kometer, som ramlat ner på jorden.  
/KS 1999-05-21

Svar:
Det är inte en, utan ungefär 15 meteoriter, som man tror kommer från Mars.
De har en ålder som ligger i intervallet 0.8 - 1.3 miljarder år. Månytan
är mycket äldre, minst 3 miljarder år. Asteroiderna, som är källa till
de flesta andra meteoriter, är ännu äldre, 4.5 miljarder år. Kemiska
sammansättningen skiljer sig från andra meteoriter, men den stämmer bra
med vad vi vet om Mars. Bland annat är järnets oxidationstal högt.
Mars är ju röd, och det beror på samma färgämne som finns i Falu rödfärg
(Fe₂O₃). Det bästa beviset är att man har kunnat analysera gasbubblor inneslutna i meteoriten, och sammansättningen stämmer med sammansättningen i Mars' atmosfär.
Vi kan inte bevisa att de kommer
från Mars, men det mesta tyder på det.

Man har inte hittat något liv på Mars, men det kan finnas på platser
där vi inte har tittat, till exempel långt ner i marken.

Svårt att svara på, men inte inom 10 år i alla fall. Troligare kanske om 25 år.

Läs Astronomisk Tidskrift Nr 3, 1996, sidan 9.  

/KS/lpe 1999-03-09

Svar:
Din fråga är en smula hypotetisk. Det finns nog ingen möjlighet att veta vad ett universum med en enda himlakropp skulle ha för egenskaper. Om din fråga gäller gravitationen i vårt universum, är det lätt att svara. Det finns inga avståndsbegränsningar för gravitationen. Den blir förstås svagare, ju längre avståndet är. Också på 2000000 ljusårs avstånd märks gravitationen.
/KS 1999-03-30

Svar:
Man har hittat ett antal stenar på Antarktisisen, som man är ganska
säker på att de kommer från Mars. I en av dem (ALH84001) har man hittat något
som ser ut som pyttesmå förstenade "bakterier", se nedanstående bild från ovanstående Wikipedia-artikel. Men åsikterna är mycket
olika om vad det är, de flesta tror nu att det är någon sorts fossil av organiska men livlösa bildningar, se länk 1.

Vi har alltså inte säkert visat att det funnits
(eller finns) liv på Mars. En förutsättning för livet, som vi känner det,
är flytande vatten, och det finns klara tecken på att det en gång
har funnits på Mars, men det finns knappast nu. Om det finns liv på Mars
har det en hård tillvaro,
där är mycket kallt och torrt. 

/KS/lpe 1999-10-01

Svar:
Vi fysiker och astronomer bevisar aldrig något om naturen. Vi observerar,
mäter och beskriver. Vi är nog inte helt säkra på något.

Det har på sistone skrivits en hel del om att universums expansion inte
upphör, utan till och med ökar med tiden. Det är säkert det du har hört.
Det hela baseras på mätningar av ljusstyrkan hos mycket avlägsna
supernovor av en viss typ. Det är en sorts stjärnexplosioner, som
alla lyser lika starkt när de är som ljusast (sett från samma avstånd).
De kan användas som kosmiska standardljus, och med hjälp av dem kan
man mäta hur universums expansion var förr. Senaste data tyder alltså på
att expansionshastigheten har ökat. Därmed skulle universum inte ha
någon bortre tidsgräns. Snart kommer mera data. Det blir spännande! 

/KS 1999-03-30

Svar:
Io är den innersta av de fyra stora jupitermånarna och det är den mest
vulkaniska himlakroppen man känner till i solsystemet. Den värms av en effekt som är besläktad med tidvatten. Jupiters tyngdkraft
varierar i styrka och riktning, vilket orsakar inre friktion. Nu vänder
Io samma sida hela tiden mot Jupiter (precis som vår måne vänder samma
sida mot jorden). Då tycker man kanske att Jupiters tyngdkraften på
Io inte skulle variera. Nu är Io's bana inte cirkulär, utan svagt
utdragen (elliptisk). Det gör att Io, sett från Jupiter, ser ut att
"vicka" lite fram och tillbaka. Det är detta som gör att Jupiters
tyngdkraft varierar på Io. Bilden nedan är från Galileo Project, JPL, NASA, se länken nedan. Också den näst innersta månen, Europa, påverkas av dessa fenomen. Därför
är den betydligt varmare än den annars skulle vara. Den är täckt av
is, men många tror, att det finns flytande vatten under. Finns där liv?  

/KS/lpe 1999-10-11