Svar:
Det beror på hur mycket energi som frigörs vid nedslaget. Att stora himlakroppar slår ner är lyckligtvis mycket sällsynt.
För 65 miljoner år sen slog en småplanet ner i vad som nu är
Mellanamerika. Kratern blev ungefär 150 km i diameter. Man
tror att dinosurena dog ut i den katastrofen, men våra förfäder
klarade sig. Man räknar med att sådant kanske händer en gång
på 100 miljoner år. Mycket mera information hittar du unden länken nedan.
/KS/lpe 1999-10-11

Svar:
Man har hittat ett antal stenar på Antarktisisen, som man är ganska
säker på att de kommer från Mars. I en av dem (ALH84001) har man hittat något
som ser ut som pyttesmå förstenade "bakterier", se nedanstående bild från ovanstående Wikipedia-artikel. Men åsikterna är mycket
olika om vad det är, de flesta tror nu att det är någon sorts fossil av organiska men livlösa bildningar, se länk 1.

Vi har alltså inte säkert visat att det funnits
(eller finns) liv på Mars. En förutsättning för livet, som vi känner det,
är flytande vatten, och det finns klara tecken på att det en gång
har funnits på Mars, men det finns knappast nu. Om det finns liv på Mars
har det en hård tillvaro,
där är mycket kallt och torrt. 

/KS/lpe 1999-10-01

Svar:
Jo visst finns det sådana uppskattningar. Huvudsaken är att kraterdiametern
är proportionell mot tredje roten av energin. En stenmeteorit med en
hastighet av 10 - 20 km/s ger en krater med en diameter som är ungefär
20 gånger meteoritens diameter. Det är viktigt att inse att det är fråga om en sprängkrater.

Totala skadeverkan för en meteorit är proportionell mot dess rörelseenergi. Rörelseenergin mäts ofta i megaton TNT, där

1 Mt = 4.18×10¹⁵ J.

PS. Det finns nu ett progam tillgängligt på webben som beräknar kraterdiametern och andra skadeverkningar: Earth Impact Effects Program. Länk 1 innehåller en ganska avancerad beräkning av nedslagsdata.

Bilden nedan visar en meteoritkrater med en diameter på drygt 100 m, se Kaali_crater.

/KS/lpe 2001-11-21

Svar:
Hej Jenny :-) Mycket bra fråga! Låt oss se hur man tror jorden bildats:

För ungefär 5 miljarder år sedan bildades solen genom att ett gasmoln av väte och helium (och lite andra ämnen framför allt syre och kol, se Abundances_of_the_elements_(data_page)Sun_and_solar_system) drog sig samman. Gravitationsenergin värmde upp centrum av molnet, och till sist var temperaturen så hög att kärnreaktioner var möjliga. Solen hade bildats.

Lite av molnet blev kvar, och eftersom det ganska säkert roterade, så bildades en skiva med överblivet material som kretsade kring solen. Det är denna skiva som har bildat planeterna.

Närmast solen, där det var varmast, samlades tyngre grundämnen (t.ex. kisel, järn) till större klumpar som senare blev planeter. Länge ut från solen kunde även lätta ämnen (t.ex. väte, helium, kol, syre) bilda större klumpar som också blev planeter.

Eftersom det fanns mycket väte och en hel del syre har det säkert snabbt bildats vatten eftersom syre och väte är mycket reaktiva. Detta vatten har sedan transporterats till jorden av kometer eller småplaneter som kolliderat med jorden.

Man kan i solsystemet som det ser ut i dag tydligt se en skillnad i sammansättningen av de inre planeterna (Merkurius, Venus, jorden, Mars) och de yttre (Jupiter, Saturnus, Uranus, Neptunus). De inre planerna består mest av tunga grundämnen, medan de yttre innehåller mest väte och helium.

I början av jordens historia bombarderades den med meteoriter, av vilka några var stora som småplaneter. Jorden var då mycket varm, och det mesta vattnet förångades och förlorades ut i rymden. Lite senare har jorden träffats av kometer från yttre delarna av solsystemet. Dessa kometer innehöll en hel del vatten, som kondenserade och bildade oceanerna.

Källa bland annat: Life in the Universe, Addison Wesley/Benjamin Cummings 2003 - ISBN 0-8053-8577-0

Se länk 1 för resutat av isotopmätningar av kometmaterial som inte stämmer bra med att vattnet på jorden kommer från kometer.

På senare tid har man upptäckt att vissa småplaneter mellan Mars och Jupiter även innehåller vatten. Det kan vara så att en del av jordens vatten kommer från dessa småplaneter.

Se även en bra sammanfattning i Origin_of_water_on_Earth.
/Peter E 2003-10-20

Svar:
Alla har det gemensamt att de utgör rester som blev över vid planetsystemets bildande. Den viktigaste skillnaden är hur banorna ser ut, objektens storlek och sammansättning. Asteroider (småplaneter) är störst, består mest av sten och järn och rör sig typiskt i banor mellan Mars och Jupiter. Kometer innehåller mer lätta ämnen som vatten och koldioxid och de befinner sig normalt långt ut i solsystemet, och kan bara ses vid korta besök nära solen.

Meteor:
"stjärnfall", det ljusstreck som kortvarigt syns på stjärnhimlen när en liten kropp, en meteoroid, från rymden med hög hastighet faller in i jordatmosfären. Friktionen mot atmosfären upphettar meteoren så den förångas, normalt på c:a 100 km:s höjd. Om meteoriden är mycket liten, så bromsas den upp snabbt utan att förångas och faller långsamt till maken som mikrometeorit. Om meteoren är mycket stor hinner den inte förångas utan faller ner till marken, se meteorit. Se även länk 2.

Meteoroid:
interplanetär kropp som vid inträdet i jordatmosfären ger upphov till en meteor, se Meteoroid.

Meteorit:
meteorsten, från världsrymden på jordytan nedfallen fast kropp. Se Meteorite.

Asteroid:

småplanet som går i bana runt solen och som hör till eller har sitt ursprung i asteroidbältet mellan banorna för Mars och Jupiter. Se Asteroid.

Komet:

diffust lysande himlakropp tillhörig solsystemet, se länk 1 och bilden nedan. Kometer innehåller flyktiga ämnen som vatten och koldioxid. När en komet kommer nära solen värms den upp och de flyktiga ämnena bildar en svans riktad från solen. Tyngdkraften från solen eller någon av jätteplaneterna kan även bryta sönder en komet. Stoft och småsten som på så sätt sprids ut längs kometens bana kan, när joden korsar kometbanan, ge upphov till meteorskurar, se Meteor_shower. Se även Comet och Komet.

NEO:

"Near Earth Object" - nära-jorden objekt. En asteroid, meteorid eller komet som har en bana så den kan komma nära (och möjligen träffa) jorden.

Se även planet, NEO och komet.

/Peter E 2007-05-28

Svar:
Julia! Det finns information om faran med kometer i frågorna 8843 och 5029 nedan och i Wikipedia: Near-Earth_object, Impact_event och Asteroid_deflection_strategies. Den senare behandlar mer eller mindre fantasifulla sätt att rädda jorden från en kollision.

Man kan inte stoppa en komet eller asteroid i dag. Man har emellertid bevakning på potentiellt farliga objekt (se nedan) så lite förvarning skulle vi få. Sannolikheten för katastofalt stora objekt (asteroider är vanligare än kometer) är emellertid mycket liten - det senaste var för 65 miljoner år sedan när dinosaurerna utrotades.

Det finns fler kometfrågor (komet) med länkar till mer information. Länk 1 innehåller information om några kända kometer. Länk 2 är till ett projekt som letar efter potentiellt farliga kometer eller asteroider 'Near Earth Object Program'. Tyvärr är det mesta på engelska.

Sajten Spaceweather.com är en nyhetsservice med information om aktuell solaktivitet, aktuella kometer/asteroider mm. Man kan prenumerera på SpaceWeather Alerts och få ett e-postmeddelande när något intressant händer.

Bilden nedan är på komet Hale-Bopp från 1997 (fri bild från Wikimedia Commons).

/Peter E 2009-04-14

Svar:
Ellinor! Jag antar du syftar på asteroiden Apophis, se länk 1 och 99942_Apophis. Om denna skulle träffa jorden skulle den säkert ställa till stora skador.

Det är emellertid mycket osannolikt att Apophis (som är c:a 500 m i diameter) kommer att träffa jorden. Den senaste uppskattningen är 1 chans på 250000 för en kollision 30 april 2036.

Anledningen till osäkerheten är att det är omöjligt att exakt beräkna banan så långt framåt i tiden. Det är som den s.k. fjärilseffekten (se fråga [951]) för väderförutsägelser - osäkerheten i startdata gör det omöjligt att förutsäga vädret mycket mer än 10 dagar i förskott.

Det finns i dag en organisation (se länk 1) med bland annat NASA inblandat för att spåra NEO (fråga [15333]) som skulle kunna kollidera med jorden. Med tiden kan det tänkas att vi utvecklar teknik att knuffa farliga NEO ur banan. Det är naturligtvis även en fördel om vi kan förutsäga en kollision åtminstone några dagar i förväg. Mest sannolikt hamnar en meteorit i havet eller obebodda trakter, så även en relativt stor NEO kan ge begränsade skador.

Figuren nedan från länk 2 visar en uppskattning av hur ofta meteoritnedslag av olika storlekar inträffar.

Se 99942_ApophisPossible_impact_effects för mer om följderna av en kollision med Apophis. Effekterna av en kollision beror på Apophis sammansättning, var den träffar och under vilken vinkel. Ett nedslag skulle ge mycket stora skador över tusentals kvadratkilometer, men skulla antagligen inte ge några långvariga globala effekter. Med varning i god tid borde det gå att utrymma ett tillräckligt stort område.

Meteorite_impact och Impact_eventSizes_and_frequencies ger mer om meteoritnedslag.

/Peter E 2010-03-21

Svar:
Carl-Johan och Adrian! Jag slog samman era frågor.

Det går inte att säga utan vidare eftersom det beror av mycket mer än storleken: typ av meteor (sten, järn), hastighet (kan variera mellan 11 och 72 km/sekund), infallsvinkel mm. De allra minsta meteorerna brinner inte upp eftersom de stoppas snabbt och dalar sakta ner som mikrometeoriter. Större meteorer kan bromsas till en ganska låg sluthastighet (några 100 km/timmen, se fråga [15385]) och landar utan att ställa till mycket skada.

Om meteoren inte hinner bromsas upp är det risk att den förvinner när den träffar marken. Då övergår all rörelseenergi i värme som orsakar en explosion som bildar en krater, se fråga [9157]. I dessa fall hittar man ofta inget eller mycket lite meteoritmaterial.

Se vidare Meteorit och Meteorite.

/Peter E 2011-10-05

Svar:
Ja, den var på flera sätt unik. För det första var det den största meteorit som fallit ner sedan den som föll i Sibirien 1908, se Tunguska_event. En meteorit av denna storleksordningen täffar jorden ungefär en gång på 100 år, och då vanligen i oceanerna eller obebygda områden.

Dessutom är det den enda dokumenterade meteoriten som orsakat omfattande personskador - c:a 1200 personer, mest lindrigt skadade. Meteoriten föll ju inte intakt till marken utan den exploderade ett par mil ovanför marken. Endast små fragment av meteoriten nådde marken, och skadeverkan var nästan uteslutande från tryckvågen (infraljud). Denna, och seimiska vågor, kunde observeras så långt bort som i USA.

Här är uppskattade (mycket osäkra) data för meteoriten:

Hastighet ovanför atmosfären: 18.610³ m/s

Rörelseenergi: 300-500 kt

Massa: 10⁷ kg

Vi kan beräkna rörelseenergin till:

mv²/2 = 10⁷(18.610³)²/2 = 1.710¹⁵ J = 1.710¹⁵/(4.1810¹⁵) = 410 kt

Rörelseenergin har beräknats i kiloton trotyl (fråga [9157]) för att visa vilken enorm energipotential meteoriten hade: 410 kt motsvarar 410/16=26 Hiroshima-bomber!

Alla materiella (mest krossade fönster) och personskador orsakades alltså av tryckvågen som skapades av explosionen. Tryckvågen kom ett par minuter efter explosionen eftersom den fortplantar sig med ljudhastigheten (på 2 minuter hinner ljudet 260340=41000 m = 4 mil).

Detta var mycket lurigt för de som såg explosionen. De såg ett starkt ljussken (ungefär som solen) och antagligen kände de lite värmestrålning. Sedan hände ingenting och alla stod lugnt och stilla och betraktade rökstrimman (se nedanstående video-klipp). Men efter ett par minuter slog tryckvågen till med full kraft. Massor av glasrutor krossades i flera städer, och många skadades av glassplitter.

Under länk 1 finns ett program som beräknar verkan av en meteorit. Länk 2 ger värdena för det ryska meteoriten. Vi ser att meteoriten korrekt väntas explodera innan den träffar marken. Trycket hos tryckvågen 110 Pa ser inte imponerande ut, men det är uppenbarligen tillräckligt för att krossa fönsterrutor.

Man har från ett stort antal observationer lyckats bestämma meteoritens bana i solsystemet, se bilden längst ner i svaret. Det visar sig att banan är karakteristisk för s.k. Apollo-asteroider (Apollo_asteroid) som har banor från innanför jordbanan till utanför Mars' bana (asteroidbältet).

Se vidare Chelyabinsk_meteor.

Information om meteoriten, och om NEO 2012 DA14 som passerade nära jorden samma dag, finns i nedanstående video från NASA.



Videon nedan innehåller några av ett antal upptagningar från meteoritnedfallet.



Chelyabinsk-meteoriten var det första meteoritnedslaget som var mycket väl dokumenterat. Vi har av detta lärt oss att även efter det att meteoriten brunnit upp eller landat kan det vara risk för skador från tryckvågen.

/Peter E 2013-04-29

Svar:
Det beror på typ och storlek. En liten meteorit (men tillräckligt stor för att nå marken) är ganska varm helt igenom. En lite större sten-meteorit kan vara ganska kall i centrum eftersom friktionsvärmen från utsidan inte hunnit transporteras till centrum. En järnmeteorit leder emellertid värme bra, så den kan bli mycket varm. (Se länk 1).

En mycket stor meteorit upphettas mycket om den träffar berggrund, så den kan bli flera tusen grader, se länk 2.

Se även fråga [15333] och [18109].
/Peter E 2018-03-14