Svar:

1. Ja, eftersom svansen orsakas av solen genom att
   materialet i kometen (is, kolsyreis, mm) värms upp och
   förångas. Gaserna stöts sedan ut av strålningstrycket och bildar en svans riktad bort från solen.
   
2. Om en komet kommer nära Jupiter, så kommer banan att
   ändras genom Jupiters tyngkraft. Kometens omlopptid
   kan både öka och minska.
   
3. "För alltid" är kanske lite mycket sagt, men om
   banan är mycket långsträckt, så blir dom borta väldigt länge.
   
4. Tillbaka till Oorts moln utanför planetsystemet, där dom kom från.

/Peter Ekström 1997-12-02

Svar:

1. Meteoriter ska nog betraktas som små asteroider. Hotet från asteroider
och kometer är troligen ungefär jämförbara. Kometer brukar ju beskrivas
som smutsiga snöbollar. Man tycker kanske att det inte skulle vara så
farligt att träffas av en snöboll. Men en snöboll som kommer med 70 km/s
är inte att leka med. Varje kilo is har en rörelseenergi som svarar mot
flera ton trotyl. Och den exploderar verkligen när den träffar jorden.

2. Även om man upptäcker en komet på mycket stort avstånd, hjälper det
inte så mycket. En kometbana styrs inte bara av gravitationen från
solen och planeterna, där finns icke-gravitationella krafter inblandade.
När kometen närmar sig solen förgasas den delvis. Gasstrålarna funkar
som raketmotorer, och kometen rör sig oberäkneligt. Därför vet vi inte
om den kommer träffa jorden förän ganska sent. Det kan röra sig om
några veckor. Asteroiders banor kan man beräkna mycket bättre. Problemet
är att kanske 99.9% av de farliga asteroiderna är okända för oss. Med
dagens teknik skulle det vara möjligt att hitta de flesta, men inga
pengar har satsats på detta.

3. Med den tidsskala som gäller har vi inga som helst möjligheter att
hindra kollisionen, i varje fall om det gäller en komet. För en asteroid
är möjligheterna större. Om banan är känd, kan kollisionen förutsägas
många år i förväg. En liten knuff kan då räcka för att få asteroiden att
missa. Man kan kanske med raketer omdirigera en liten asteroid så,
att den kollidera med den farliga asteroiden.

Nu får vi i alla fall komma ihåg att våldsamma kollisioner är mycket
sällsynta. Människan har funnits i 200000 år, och på den tiden har
vi inte blivit utrotade. För 65 miljoner år sedan kolliderade jorden
med en stor himlakropp, som slog upp en 150 km krater i mellanamerika.
Det antas vara orsaken till att dinosaurerna och många andra djurgrupper
dog ut.

Tänk efter: Är det säkert att vi hade funnits om inte den där
smällen inträffat för 65 miljoner år sedan?
/KS 2000-03-22

Svar:
Man brukar beskriva en komet som en smutsig snöboll, och det låter ju inte så
farligt, men den kommer in med en hastighet av typiskt 70 km/s.
Det betyder att den passerar de tätare delen av atmosfären på bråkdelen av
en sekund. Den kommer dänga in i jordytan med en fruktasvärd energi, och orsaka
en väldig explosion. En komet av storleken 10 -20 km anses hota livet på jorden.

Det där låter väl förfärligt, men sådana kollisioner är väldigt sällsynta.
Sista gången en katastrof av det slaget inträffade för 65 miljoner år
sedan. Då slog något ner i mellanamerika. Explosionskratern var över
100 km i diameter och den var 30 km djup. Det mesta materialet föll tillbaka
i kratern, men en del spreds over hela jordklotet. Närmast kan det studeras
vid Stevens klint i Danmark, där det syns som ett par cm tjockt mörkt
lager. Resultatet blev att ett stort antal djurarter dog ut, bland annat
dinosaurerna. De hade innan dominerat livet på jorden. Däggdjuren överlevde,
kanske därför att de var så små, som möss eller mindre. Man kan förmoda
att om den katastrofen inte inträffat, hade heller inte vi människor
funnits till.

Många tror att det vatten som finns på jorden faktiskt kommer från kometer.
Vatten är ju nödvändigt för livet.
/KS 2001-10-13

Svar:
Hej Jenny :-) Mycket bra fråga! Låt oss se hur man tror jorden bildats:

För ungefär 5 miljarder år sedan bildades solen genom att ett gasmoln av väte och helium (och lite andra ämnen framför allt syre och kol, se Abundances_of_the_elements_(data_page)Sun_and_solar_system) drog sig samman. Gravitationsenergin värmde upp centrum av molnet, och till sist var temperaturen så hög att kärnreaktioner var möjliga. Solen hade bildats.

Lite av molnet blev kvar, och eftersom det ganska säkert roterade, så bildades en skiva med överblivet material som kretsade kring solen. Det är denna skiva som har bildat planeterna.

Närmast solen, där det var varmast, samlades tyngre grundämnen (t.ex. kisel, järn) till större klumpar som senare blev planeter. Länge ut från solen kunde även lätta ämnen (t.ex. väte, helium, kol, syre) bilda större klumpar som också blev planeter.

Eftersom det fanns mycket väte och en hel del syre har det säkert snabbt bildats vatten eftersom syre och väte är mycket reaktiva. Detta vatten har sedan transporterats till jorden av kometer eller småplaneter som kolliderat med jorden.

Man kan i solsystemet som det ser ut i dag tydligt se en skillnad i sammansättningen av de inre planeterna (Merkurius, Venus, jorden, Mars) och de yttre (Jupiter, Saturnus, Uranus, Neptunus). De inre planerna består mest av tunga grundämnen, medan de yttre innehåller mest väte och helium.

I början av jordens historia bombarderades den med meteoriter, av vilka några var stora som småplaneter. Jorden var då mycket varm, och det mesta vattnet förångades och förlorades ut i rymden. Lite senare har jorden träffats av kometer från yttre delarna av solsystemet. Dessa kometer innehöll en hel del vatten, som kondenserade och bildade oceanerna.

Källa bland annat: Life in the Universe, Addison Wesley/Benjamin Cummings 2003 - ISBN 0-8053-8577-0

Se länk 1 för resutat av isotopmätningar av kometmaterial som inte stämmer bra med att vattnet på jorden kommer från kometer.

På senare tid har man upptäckt att vissa småplaneter mellan Mars och Jupiter även innehåller vatten. Det kan vara så att en del av jordens vatten kommer från dessa småplaneter.

Se även en bra sammanfattning i Origin_of_water_on_Earth.
/Peter E 2003-10-20

Svar:
Alla har det gemensamt att de utgör rester som blev över vid planetsystemets bildande. Den viktigaste skillnaden är hur banorna ser ut, objektens storlek och sammansättning. Asteroider (småplaneter) är störst, består mest av sten och järn och rör sig typiskt i banor mellan Mars och Jupiter. Kometer innehåller mer lätta ämnen som vatten och koldioxid och de befinner sig normalt långt ut i solsystemet, och kan bara ses vid korta besök nära solen.

Meteor:
"stjärnfall", det ljusstreck som kortvarigt syns på stjärnhimlen när en liten kropp, en meteoroid, från rymden med hög hastighet faller in i jordatmosfären. Friktionen mot atmosfären upphettar meteoren så den förångas, normalt på c:a 100 km:s höjd. Om meteoriden är mycket liten, så bromsas den upp snabbt utan att förångas och faller långsamt till maken som mikrometeorit. Om meteoren är mycket stor hinner den inte förångas utan faller ner till marken, se meteorit. Se även länk 2.

Meteoroid:
interplanetär kropp som vid inträdet i jordatmosfären ger upphov till en meteor, se Meteoroid.

Meteorit:
meteorsten, från världsrymden på jordytan nedfallen fast kropp. Se Meteorite.

Asteroid:

småplanet som går i bana runt solen och som hör till eller har sitt ursprung i asteroidbältet mellan banorna för Mars och Jupiter. Se Asteroid.

Komet:

diffust lysande himlakropp tillhörig solsystemet, se länk 1 och bilden nedan. Kometer innehåller flyktiga ämnen som vatten och koldioxid. När en komet kommer nära solen värms den upp och de flyktiga ämnena bildar en svans riktad från solen. Tyngdkraften från solen eller någon av jätteplaneterna kan även bryta sönder en komet. Stoft och småsten som på så sätt sprids ut längs kometens bana kan, när joden korsar kometbanan, ge upphov till meteorskurar, se Meteor_shower. Se även Comet och Komet.

NEO:

"Near Earth Object" - nära-jorden objekt. En asteroid, meteorid eller komet som har en bana så den kan komma nära (och möjligen träffa) jorden.

Se även planet, NEO och komet.

/Peter E 2007-05-28

Svar:
Julia! Det finns information om faran med kometer i frågorna 8843 och 5029 nedan och i Wikipedia: Near-Earth_object, Impact_event och Asteroid_deflection_strategies. Den senare behandlar mer eller mindre fantasifulla sätt att rädda jorden från en kollision.

Man kan inte stoppa en komet eller asteroid i dag. Man har emellertid bevakning på potentiellt farliga objekt (se nedan) så lite förvarning skulle vi få. Sannolikheten för katastofalt stora objekt (asteroider är vanligare än kometer) är emellertid mycket liten - det senaste var för 65 miljoner år sedan när dinosaurerna utrotades.

Det finns fler kometfrågor (komet) med länkar till mer information. Länk 1 innehåller information om några kända kometer. Länk 2 är till ett projekt som letar efter potentiellt farliga kometer eller asteroider 'Near Earth Object Program'. Tyvärr är det mesta på engelska.

Sajten Spaceweather.com är en nyhetsservice med information om aktuell solaktivitet, aktuella kometer/asteroider mm. Man kan prenumerera på SpaceWeather Alerts och få ett e-postmeddelande när något intressant händer.

Bilden nedan är på komet Hale-Bopp från 1997 (fri bild från Wikimedia Commons).

/Peter E 2009-04-14

Svar:
Vi har diskuterat vatten i solsystemet i fråga [19477]: "Om man har ett isblock i vakuum kommer vatten att sublimera. Vattenmolekyler som innehåller deuterium är mindre rörliga, så med tiden kommer isblocket att innehålla mer deuterium än vad det gjorde från början. Det gäller för övrigt alla kemiska omvandlingar att lätta molekyler är mer rörliga och favoriseras."

Deuteriumhalten är ganska lÃ¥g (i världshaven är D/H = 1.510^-4), sÃ¥ D₂O är mycket sällsynt. Det man mäter är HDO (masstal 19).

Mätningarna av deuteriumhalten som gjorts av Rosetta-proben (inte den försvunna landaren Philae) på vatten som avdunstar från kometen 67P/Churyumov–Gerasimenko. Man har fått fram att halten deuterium är tre gånger halten i haven på jorden. Detta tyder på att kometer inte är den huvudsakliga källan för vattnet på jorden.

Eller gör det? Det var för 3.8 miljarder år sedan som jorden bombarderades med kometer/asteroider. Det har tidigare gjorts mätningar av deuteriumhalten i kometer med ganska varierande resultat. Man har bara mätt deuteriumhalten hos vatten som avdunstat från kometen, alltså vatten från ett tunt ytskikt. Kometer utsätts även för varierade temperaturer.

En komet som är parkerad långt ute i Oort-molnet (se fråga [19599] och Oorts_kometmoln) skulle knappast förlora något vatten och därmed bevara sitt D/H förhållande.

En kortperiodisk komet däremot utsätts för solstrålning och förlorar vatten, varför D/H förhållandet ökar.

Förklaringen till diskrepansen skulle kanske kunna vara att kometerna när de bildades hade samma deuteriumhalt som haven på jorden, men att halten hos nuvarande kometer varierar eftersom de utsatts för varierande påverkan från solen.

Det vore intressant att få mätningar på is som finns en bit ner i en komet. Denna is skulle kunna tänkas vara opåverkad av avdunstningen, och därmed skulle D/H förhållandet bevaras.

Länk 1 och 2 innehåller mer information om Rosetta-mätningen.
/Peter E 2014-12-11

Svar:
Hej Julia!

När man skall sätta sig in i ett nytt ämne är Wikipedia ofta den bästa utgångspunkten. Allt som står i Wikipedia är naturligtvis inte korrekt, men oftast finns det länkar till tillförlitliga originalartiklar.

Börja med Komet, speciellt KometKoma_och_svans. Svenska Wikipedia är oftast bra, men för naturvetenskap är den engelska versionen ofta mer omfattande,
Comet och Comet_tail.

En historisk notis:

När Halleys komet, Halley%27s_Comet1910, 1910 passerade nära jorden upptäckte man att det giftiga ämnet (CN)₂ (cyan) förekom i svansen. Detta utlöste en mindre panik. Det var emellertid ingen som helst fara eftersom kometsvansen är mycket tunn (normalt skulle vi kalla det ett gott vakuum) och innehÃ¥ller mycket smÃ¥ mängder gaser. Se även länk 1 och 2 för detta tidiga exempel pÃ¥ "fake news".

Lycka till med projektet!
/Peter E 2021-04-20