Svar:
Hej Peter!
Att skicka en människa till Mars medför två stora problem, jämfört med
obemannade prober. För det första, resan tar i storleksordningen år (1-2),
och det krävs stora resurser för att hålla en människa levande under en så
lång tid (och kanske också underhålla hennes förstånd!). Det andra problemet
är att man av etiska skäl antagligen vill ta hem henne igen! Det krävs också att stora mängder bränsle transporteras till Mars, så att den bemannade proben
kan lyfta från Mars och komma loss från planetens gravitation.

Det är svårt att tänka sig att en människa skulle kunna utföra bättre eller
mera utförliga mätningar och observationer än vad en avancerad robot kan.
Den sistnämnda kräver ju mycket lite underhåll under resan (den kan till
och med stängas av!) och behöver inte tas hem igen. Den kan också arbeta
på Mars under flera år, om dess energiförsörjning sker genom solceller.
Det är därför inte så konstigt att man satsar på obemannade rymdfärder
istället!

NASA har också numera en allmän policy att man satsar på mindre och flera
"missions", istället för få och storslagna. Om inte annat minskar det
dramatiken vid ett misslyckande! Naturligvis drömmer vissa entusiaster om
att placera en människa på Mars, men jag är övertygad att om det sker så
är det mera av politiska och strategiska skäl, än vetenskaplig nyfikenhet
på vår röda granne!
/Tomas Brage 1997-03-20

Svar:
För Mars har man antagit den konventionen att man anger höjden i förhållande
till den nivå, där lufttrycket är 6.1 mb. Sedan början av 1999 pågår en
omfattande kartläggning av Mars med hjälp av
Mars Global Surveyor (se nedan). Den har en
laserhöjdmätare ombord. Den har gett oss hundratals miljontals höjdvärden. Det
är nu möjligt att ange höjden på andra sätt. Man kan ge höjden i förhållande
till en referensellipsoid. Man kan faktiskt också ange höjden över havet.
Man kan nämligen räkna ut en tänkt "havsyta". Den högsta vulkanen på Mars
(Olympus Mons)
får med de tre olika sätten höjden 24.7 km, 22.7 km respektive 21.3 km.  
/KS 2001-03-12

Svar:
Processen att göra en annan planet lik jorden kallas terraformning, se Terraformering och Terraforming. Specifikt för Mars finns en ganska detaljerad artikel här: Terraforming_of_Mars.

Att göra Mars beboelig är emellertid inte lätt. Många anser numera att den avgörande
faktorn för att Mars i stort sett saknar atmosfär och flytande vatten,
är att Mars nu saknar magnetfält. Det gör att marsatmosfären är helt oskyddad
för solvinden, som blåser bort vattenånga och lättare atmosfäriska gaser.
Mycket tyder på att Mars en gång har haft magnetfält, plattektonik, oceaner och en tät atmosfär. Temperaturen var då mycket högre. Så upphörde plattektoniken och därmed magnetfältet. Då kunde solvinden blåsa bort
större delen av atmosfären. När vattenångan (som är en effektiv växthusgas)
försvann, blev klimatet bistert. Mars fick ett arktiskt klimat. Allt frös.

En ytterligare anledning till att Mars har haft svårt att behålla sin atmosfär är att Mars är betydligt mindre än jorden, så det är lättare för luftmolekylerna att "smita".

Det finns tydliga bevis för att den finns vatten i form av is på Mars. Det finns även bevis för att det tidigare har funnits flytande vatten. Dessa bevis kommer från ett antal sonder som dels kretsat kring Mars och dels landat och kört omkring. Se Water_on_Mars och länk 1 för resultat, bilder och videor från NASAs marssonder.

Vad man skulle behöva göra för att få Mars beboelig är att skapa en atmosfär som innehåller en växthusgas, t.ex. koldioxid. Man åstadkommer då samtidigt lite högre temperatur och ett atmosfärstryck som tillåter flytande vatten. Det finns antagligen tillräckligt med vatten (nu alltså i form av is) men det är osäkert om det finns tillräckligt med koldioxid. Terraformning är emellertid på vårt nuvarande stadium egentligen inget mer än spekulationer.
/KS/lpe 2001-03-03

Svar:
Hej Johanna! I princip finns tekniken redan, det är mer en fråga om pengar och prioriteringar (att bestämma vad som är viktigast) mellan bemannad och obemannad utforskning.

Just nu pågår en mycket omfattande utforskning av Mars både med landare (s.k. "rovers" som kör omkring på ytan, se länk 1) och satelliter som kretsar runt Mars. Nästa steg om några år blir att skicka iväg en landare som även kan återvända till jorden med prover som kan analyseras. Det viktigaste man vill veta är om det tidigare funnits liv på Mars.

NASA har planer att bygga en permanent bemannad månstation till 2020 och denna skulle kunna användas som en språngbräda för en marsexpedition. När en sådan bemannad färd kommer att ske är svårt att veta eftersom den ännu inte finns någon tidsplanering och därmed inga pengar - det kommer att bli mycket dyrt! Min gissning är någon gång omkring 2030.

Se länk 2 för mer information om planer för bemannade och obemannade rymdfärder (speciellt länken Moon, Mars and Beyond med Neil Armstrong). Vad gäller historia om rymdfart, se den omfattande sajten Encyclopedia Astronautica.
/Peter E 2006-10-18

Svar:
Gustav! Varför skulle man vilja resa från Mars till Venus?

Låt oss besvara detta genererellt och med en mer realistisk resa från jorden till Mars. Om man har obegränsad tillgång till raketkraft kan man färdas den kortaste vägen och det tar inte särskilt lång tid. Nu har man inte obegränsad raketkraft utan man måste använda den energieffektivaste rutten. Denna rutt tar betydligt längre tid, se Hohmann_transfer_orbit.

Figuren nedan (från Wikimedia Commons) visar den mest effektiva banan: en ellips (halva ellipsen är markerad 2) som tangerar den inre banan (1, i detta fallet jordbanan) och den yttre banan (3, i detta fall marsbanan).

Man ger alltså farkosten en liten knuff framåt i samma riktning som jorden går. Detta medför att farkosten rör sig i en ellips utåt. När farkosten kommer fram till Mars - man måste se till att starta vid en tidpunkt så anpassad att Mars är på plats när farkosten kommer fram - måste man ytterligare accelerera farkosten för att anpassa hastigheten till Mars (nästan) cirkulära rörelse kring solen.

Omloppstiden för den elliptiska banan ligger mellan omloppstiderna för bana 1 och 3. I fallet jorden/Mars är jordens omloppstid 1 år, Mars omloppstid c:a 2 år. Omloppstiden för ellipsbanan är då ungefär (1+2)/2 = 1.5 år. Tiden att färdas till Mars blir då 1.5/2 = 0.75 år (halva ellipsbanan). 0.75 år är 9 månader. Det tar precis lika lång tid att färdas tillbaka till jorden. Vi är alltså uppe i 18 månader, och om man vill stanna på Mars ett par månader 20 månader. Till detta måste vi sedan lägga en eventuell väntetid nära Mars för att jorden skall befinna sig i rätt position för att möta farkosten.

En komplett resa till Mars och tillbaka tar alltså c:a 2 år. Det är detta som gör den så svårt med bemannade färder till Mars - man måste ju ta med sig allt man behöver på resan.

Se även gravity assist för andra trick för att spara raketkraft.

/Peter E 2010-09-20

Svar:
Nej, det finns ingen revolutionerande ny teknik vad gäller bemannade rymdfärder. För obemannade rymdfärder utvecklas emellertid små, avancerade och relativt billiga prober som kan sändas till olika objekt i solsystemet.

NASA har varit marginellt involverat i kall fusion (kall fusion). Trots att detta område är ganska kontroversiellt spekulerade man mycket om att använda kall fusion som framdrivning. Tyvärr stannar det ganska säkert vid spekulationer - kall fusion finns inte!

Sedan finns det projekt att sända några människor på en enkel resa till Mars. Förvånansvärt nog finns det många anmälda, vi får se hur många som återstår om det någonsin kommer till kritan. Jag tror att det bara är ett projekt att lura pengar av godtrogna.

Det finns två problem som gör marsfärder svåra och därmed dyra. Det tar lång tid att färdas till Mars (se fråga [17360]) och passagerarna kan komma att utsättas för höga stråldoser, speciellt från solaktiviteten.

Tekniskt skulle vi kunna skicka en bemannad farkost till Mars tur och retur i dag, men till enorma kostnader. Vinsten jämfört med utforskning av Mars med obemannade prober är marginell. Möjligen kan bemannade färder bli aktuella på 2030-talet.

Vad gäller färder längre bort i solsystemet planeras endast obemannade prober. Mest spännande är New Horizons (se New_Horizons) till dvärgplaneten Pluto och JUICE (se Jupiter_Icy_Moon_Explorer) till Jupiters ismånar.

Se vidare om olika aspekter av marsfärder i några befintliga svar: Mars. Se även en artikel om marsfärder i pappersversionen av Populär astronomi, länk 1.

/Peter E 2014-12-15

Svar:
Anledningen till att jordens atmosfär innehÃ¥ller sÃ¥ lite koldioxid är att kontinentaldriften för ner, bland annat, i havet sedimenterat CaCO₃ till jordens inre (se frÃ¥ga [17321]). Denna transport är i jämvikt med kodioxid som frigöres vid vulkanutbrott. VÃ¥r förbränning av fossila bränslen (olja, kol, fossilgas) stör jämvikten sÃ¥ att koldioxidhalten och därmed jordens temperatur ökar. Det är detta som kallas global uppvärmning.

Mars är ganska liten och saknar magnetfält som skyddar atmosfären från solvinden. Mars förlorade sin atmosfär ganska tidigt, se MarsAtmosphere. För flera miljarder år sedan hade Mars antagligen hav av vatten, men de försvann med atmosfären.

Venus (se bilden nedan) atmosfär är emellertid helt annorlunda: mest koldioxid med ett tryck på nära 100 atmosfärer. Detta ger en extrem växthuseffekt med en yttemperatur på omkring 500^oC, se VenusAtmosphere_and_climate.

Från början hade Venus hav av vatten. Solens utstrålning ökar sakta och vattenångan i atmosfären gör att temperaturen ökar ytterligare genom växthuseffekten (se fråga [12668]).
Den succesivt ökande mängden vattenånga i atmosfären ger högre temperatur, vilket ger mer vattenånga osv, Venus får en accelererande växthuseffekt, se Runaway_greenhouse_effectVenus.

Till sist försvinner haven. Vattenångan i atmosfären spjälkas av solens UV-strålning till väte och syre. Vätet är mycket lätt och har därför hög hastighet i den termiska rörelsen. Det betyder att vätet sliter sig loss från Venus gravitationsfält och försvinner. Syret försvinner genom att oxidera ämnena på ytan, och så småningom byts växthusgasen vatten ut mot koldioxid från Venus inre.

/Peter E 2016-05-18