Svar:
Det finns en amerikansk tidning, som heter Sky & Telescope. Den kommer ut en gång i månaden, och där finns stjärnkartor med månen och planeterna inprickade. På sajten finns en mycket bra java applet Sky Chart, se bilden nedan. Glöm inte att välja din ort och tidszon!

Sky View Café är ett utmärkt och lättanvänt alternativ för stjärnkartor, planeter, jupitermånar, förmörkelser, solens upp- och nergång och mycket mer. Du behöver din longitud och latitud, och de kan du nog hitta här:
Astronomiska almanackor - Latitud och Longitud eller ISS- Where is it now?.

Kometer är ganska oförutsägbara så de finns inte med.

Se länk 1 för fler s.k. planetarieprogram.

/KS/lpe 2003-12-30

Svar:
Årtalet är nog fel, år 2004 tycks inget märkligt hända med planeterna.
Däremot år 2040 (6-8 september) kommer planeterna rada upp sig.
Den som tycker om ett vackert skådespel på himlen blir nog påverkad av det.

Bilden nedan visar hur det kommer att se ut den 8 september 2040. Fem planeter och månen tillsammans. Bilden är genererad med Sky View Café.

/KS/lpe 1999-10-11

Svar:
Det har med den skenbara storleken att göra. Stjärnorna kan i de flesta
sammanhang betraktas som punktformiga ljuskällor, medan planeterna visar en tydlig skiva. Kolla länken nedan. Där visas en "film" av
ett antal stjärnor i mycket hög förstoring. Där ser man verkligen vad luftoron ställer till med. Tänker man sig en jämnt belyst planetskiva, som täcker nästan hela bilden, kan man föreställa sig att det bara fladdrar i kanten på skivan. Det totala fladdret blir mycket mindre.

Sedan är effekten störst för stjärnor som står lågt på himlen. Detta eftersom ljuset behöver gå längre väg genom atmosfären. Se länk 2 för mer information.

I dag finns det teknik (adaptiv optik) att till en stor del eliminera luftoron som orsakas av atmosfären, se Adaptive_optics.
/KS/lpe 2001-01-11

Svar:
Tomas! Du har stött på ett problem som är typiskt för fysikaliska mätningar: de är behäftade med osäkerheter. Man skall aldrig bara ge ett värde på en storhet - man måste även ge en uppskattning av osäkerheten.

Var gäller data för stjärnor i UMa (Ursa Major, Karlavagnen är en del av denna) finns några av stjärnorna i The brightest stars. Mer komplett är The Bright Star Catalogue (länk 1), där alla stjärnorna du nämner finns.

Låt oss ta Mizar som exempel. Enligt Sky2000-katalogen i The Bright Star Catalogue är parallaxen 0.047+/-0.005 bågsekunder. Avståndet i ljusår är 3.26/parallax, så avståndet blir 69+/-8 ljusår, vilket inte stämmer så illa med dina uppgifter. Jag kan inte se var mätningarna kommer ifrån, men osäkerheten 0.005 bågsekunder är rimligt för en klassisk mätning med markbaserade teleskop.

Jag föreslår ni använder SKY2000 data, länk 1. Klicka på HR beteckningen i första kolumnen och välj SKY2000 Master Star Catalog. Avståndet räknar ni alltså ut som 3.26/parallax. Den relativa osäkerheten i exemplet Mizar blir 0.005/0.047=0.11. Osäkerheten i avståndet blir då 0.1169=8.

I dag kan man emellertid göra mycket bättre mätningar med rymdbaserade teleskop. Det finns t.ex. 'Hipparcos and Tycho Catalogues', med mycket mer exakta data. De är emellertid hopplöst svåra att använda för en amatör. Programmet Stellarium innehåller emellertid Hipparcos-data mycket lättillgängligt. För mer om parallax, se parallaxmetoden.

Under länk 2 finns ett par 3D-bilder av Karlavagnen och Orion som är framställda från data från satelliten Hipparcos. Bilden på Karlavagnen är reproducerad i mindre skala nedan. Om man betraktar bilderna med klassiska röd-gröna 3D-glasögon (röda filtret på vänster öga) ser man tydligt att stjärnorna ligger på mycket olika avstånd. Tack professor Lennart Lindegren, Institutionen för astronomi, Lund som är en medarbetare i Hipparcos-projektet för att vi får publicera bilderna! För mer om Hipparcos-projektet och det framtida Gaia-projektet, se Astrometri.

/Peter E 2005-01-15

Svar:
Nedanstående bild från Circumpolar_star visar den dagliga rörelsen hos cirkumpolära stjärnor. Detta är stjärnor som aldrig går ner under horisonten, och skulle kunna ses hela dygnet om det är mörkt (t.ex. i norra Sverige på vintern).

Stjärnorna rör sig moturs exakt ett varv på 23 timmar och 56 minuter - ett stjärndygn. Ett normaldygn i förhållande till solen är 4 minuter längre (4365/60 = 24 timmar på ett år). Man kan se det så att när stjärnhimlen på grund av jordens rotation rört sig ett varv, så har solen på grund av jordens rörelse kring solen flyttat sig lite åt öster. Det tar då ytterligare 4 minuter innan solen är i samma position igen.

Stjärnorna rör sig alltså moturs ett varv på 23 timmar och 56 minuter. På ett dygn (24 timmar) rör sig stjärnorna lite längre. Det betyder att om vi observerar Karlavagnen kväll efter kväll vid samma klockslag, så rör den sig långsamt moturs - ett varv på ett år.

På vintern är Cassiopeja rakt upp på kvällen och Karlavagnen rättvänd ganska lågt i norr. Lägg även märke till polstjärnan som ligger så nära himmelspolen att den ser ut att stå stilla.

/Peter E 2011-11-04