Svar:
Din teori om månens faser håller, se bilden nedan av António Cidadão. Faserna beror på att vi i olika delar av månbanan ser olika stora bitar av den av solen belysta halvan av månen. Men visst kan det hända att jorden kastar
sin skugga på månen. Det kallar vi månförmörkelse, se Lunar_eclipse.

/KS/lpe 2000-03-29

Svar:
Ja, avståndet mellan månen och Jorden ökar för varje år som går. Detta beror på att tidvattnet bromsar upp Jordens rotation (se tidvatten), så att dygnets längd ökar. Jordens
minskade rotationshastighet kompenseras av att månens avstånd ökar. Detta därför att det s.k. rörelsemängdsmomentet i systemet Jorden-Månen måste bevaras. Man har mätt upp ökningen i avståndet till 3,82 cm/år.

Se vidare fråga [13056] och Moon_orbit.
/KS 2002-10-15

Svar:
Det behövs ingen friktion som konstgjorda satelliter utsätts för - dessa bromsas av rester av jordens atmosfär och faller till slut ner på jorden.

För månen händer följande: månen orsakar två tidvattens-bulor - se bilden nedan och fråga [3520]. Pga jordens rotation ligger dessa inte exakt under månen, utan lite österut (mycket överdrivet på bilden). Orsaken är att jorden roterar från väster till öster, och rotationen "drar med" tidvattens-bulorna åt öster.

Månens gravitation verkar på bulorna och försöker hindra dem att dras åt öster. Friktionen mellan bulorna och resten av jorden orsakar en liten uppbromsning av jordens rotation.

Samtidigt försöker bulorna dra månen framåt i banan (se att det finns en liten komposant av kraften i månens rörelseriktning efterom den "övre" bulan är närmare månen än den "undre"). Detta medför att månbanans radie ökar. Minskningen i jordens rotation och det ökande avståndet till månen gör att det totala rörelsemängdsmomentet (se fråga [12527]) för systemet jorden-månen bevaras.

Månen rör sig alltså långsamt allt längre från jorden (se fråga [8359]) och kommer till sist att göra sig helt fri. Observera att om jorden roterat i motsatt riktning till månens banrörelse så skulle månen dras mot jorden och till slut kolliderat med den.

Se vidare Tidal_acceleration och Tide.

/Peter E 2004-04-18

Svar:
Hej Maria, jag skall försöka att inte krångla till det!

Först några förutsättningar:

När månskäran är tunn så är månen nära solen på himlen.

Effekten är endast intressant när månen är nära horisonten (månen högt kan inte relateras till något).

Vi kan anta att månens bana ligger i jordbanans plan (ekliptikan) - avvikelsen är bara 5^o.

I nedanstående bild är solen precis under horisonten.

I bilden visas hur månens nedgång ser ut för c:a 35 grader nordlig bredd, dvs norra Afrika. På vintern lutar skäran mycket. I Sverige lutar den ännu mer.

I Mauretanien, som ligger längre söderut kan månen gå ner vinkelrätt mot horisonten, dvs månskäran ser ut som en båt (som på flaggan). Mellan vändkretsarna kan ju solen vara i zenit (rakt upp). Det är vid dessa tillfällen som solen (och månen) går upp och ner vinkelrätt mot horisonten.

En märklighet med flaggan är att stjärnan ligger på månen. Om det varit en riktig stjärna skulle den skymmas av månen.

/Peter E 2014-01-17

Svar:
Eftersom jorden roterar kring sin axel är den inte helt klotformig utan en ellipsoid med utbuktningen vid ekvatorn. Månen befinner sig nära ekliptikans plan (jordens banplan i sin rörelse kring solen). Månen kommer alltså att motsätta sig en ökning i jordaxelns lutning. Man har gjort realistiska simuleringar med och utan månen med olika resultat vad gäller jordaxelns stabilitet, se Axial_tiltLong_term.

Vad gäller andra planeter i solsystemet finns lite information i stycket Axial_tiltOther_objects_of_the_Solar_System. Nedanstående figur visar att rotationsaxelns lutning mot banplanet varierar mycket.

Se även fråga [14911].

/Peter E 2014-06-26

Svar:
Om man tror på hypotesen att månen bildades genom att en mindre planet, Theia, kolliderade med jorden kort efter att jorden bildats (för 4.6 miljarder år sedan) (Origin_of_the_Moon) kan man inte svara på hur jorden roterade från början. Detta eftersom en så våldsam kollision sannolikt skulle ändra både jordens rotationshastighet och rotationsaxelns lutning mot jordbanans plan.

Enligt beräkningar (Earth%27s_rotationOrigin) var jordens rotationstid c:a 5 timmar direkt efter kollisionen. När kollisionsresterna genom ömsesidig gravitation samlats ihop till månen bromsade stora tidvattenseffekter jordens rotation samtidigt som månen avlägsnade sig från jorden.

I dag är ju dygnet 24 timmar och det förlängs med 1.7 millisekunder per århundrade genom tidvatteneffekter, se [13056] och [14911].

För c:a 600 miljoner år sedan (ungefär när flercelligt liv uppkom på jorden) var dygnet enligt fossiler c:a 21 timmar, se Earth's_rotationTidal_interactions. Ökningen i dygnets längd är förvånande konstant:

100(24-21)36001000/600000000 = 1.8 millisekunder per århundrade.
/Peter E 2016-10-01

Svar:
Nej, två månar kan inte ligga bredvid varandra så att de har samma omloppstid och samma faser. Detta är inte ett stabilt system. Eftersom månarna attraherar varandra kommer de ganska snabbt att kollidera.

Man tror att månen bildats i en kollision med en liten planet, se fråga [20350]. Resterna från kollisionen har sedan samlats ihop av gravitationskraften och bildat månen. Genom tidvattenseffekter (se fråga [13056]) har månen sedan flyttats längre bort.

Det finns emellertid ett antal andra satellitkonfigurationer som är stabila, se Banresonans.

Konstgjorda satelliter, t.ex. geostationära satelliter (se fråga [697]) kan emellertid ha stabila banor nära varandra. Anledningen är att massan hos dessa är så liten att gravitationskraften mellan dem är försumbar.

I fråga [15179] beskrivs två system (exemplifierat av trojanerna och Jupiter). För dessa system är positionerna 60 grader före och 60 grader efter den andra kroppen stabila. Tillämpat på jorden-månen skulle en måne kunna hamna i en stabil konfiguration. Detta kräver emellertid att den tredje kroppen har mycket liten massa.
/Peter E 2018-04-04