Svar:
Processen att göra en annan planet lik jorden kallas terraformning, se Terraformering och Terraforming. Specifikt för Mars finns en ganska detaljerad artikel här: Terraforming_of_Mars.

Att göra Mars beboelig är emellertid inte lätt. Många anser numera att den avgörande
faktorn för att Mars i stort sett saknar atmosfär och flytande vatten,
är att Mars nu saknar magnetfält. Det gör att marsatmosfären är helt oskyddad
för solvinden, som blåser bort vattenånga och lättare atmosfäriska gaser.
Mycket tyder på att Mars en gång har haft magnetfält, plattektonik, oceaner och en tät atmosfär. Temperaturen var då mycket högre. Så upphörde plattektoniken och därmed magnetfältet. Då kunde solvinden blåsa bort
större delen av atmosfären. När vattenångan (som är en effektiv växthusgas)
försvann, blev klimatet bistert. Mars fick ett arktiskt klimat. Allt frös.

En ytterligare anledning till att Mars har haft svårt att behålla sin atmosfär är att Mars är betydligt mindre än jorden, så det är lättare för luftmolekylerna att "smita".

Det finns tydliga bevis för att den finns vatten i form av is på Mars. Det finns även bevis för att det tidigare har funnits flytande vatten. Dessa bevis kommer från ett antal sonder som dels kretsat kring Mars och dels landat och kört omkring. Se Water_on_Mars och länk 1 för resultat, bilder och videor från NASAs marssonder.

Vad man skulle behöva göra för att få Mars beboelig är att skapa en atmosfär som innehåller en växthusgas, t.ex. koldioxid. Man åstadkommer då samtidigt lite högre temperatur och ett atmosfärstryck som tillåter flytande vatten. Det finns antagligen tillräckligt med vatten (nu alltså i form av is) men det är osäkert om det finns tillräckligt med koldioxid. Terraformning är emellertid på vårt nuvarande stadium egentligen inget mer än spekulationer.
/KS/lpe 2001-03-03

Svar:
Ditt resonemang om hur det är i jordens centrum är riktigt, men du ska inte
ge dig på tillståndet i ett svart hål. Det finns inte ens i princip
någon möjlighet att ta reda på det. Det är utanför vårt universum.

Omkring ett svart hål finns ett sfäriskt område som inte tillhör vårt
universum. Radien på detta område kallas Schwarzschildradien (R):

R = GM/c²

G = gravitationskonstanten, M = massan, c = ljushastigheten

I vår vintergata har man hittat åtskilliga svarta hål med några solmassor.
Dessa har uppstått när jättestjärnor kollapsat. Ett svart hål med 3 solmassor
får R = 5 km. I vintergatans centrum finns ett svart hål som väger
3 miljoner solmassor. Det får R = 4500 km (jämförbart med jorden).
De största svarta hål man känner, hittar man i centrum på jättegalaxer
(som M87). De väger 3000 miljoner solmassor. R blir då 4500 miljoner km
(ungefär som solsystemet). Se Galactic Center Research.
/KS 2001-03-04

Svar:
Man upptäcker ständigt nya månar, men de är alla mycket små. Den 3:e
November år 2000 var antalet kända Saturnusmånar 22 st. Sedan dess har
man hittat minst 5 till. I början av mars 2001 annonserades 10 nya
månar till Jupiter. Inom något år räknar man med att antalet kända
Jupiter och Saturnusmånar större än 1 km ska vara över 100. Då förstår man
kanske att det exakta antalet inte är särskilt intressant.
/KS 2001-03-08

Svar:
Det är en ström av laddade partiklar (joner) som blåser ut från solen.
Den normala vindhastigheten är omkring 500 km/s, men i samband med
soleruptioner, kan den öka till 800 km/s. Då har vi chansen att se
praktfulla norrsken.
/KS 2001-03-05

Svar:
I astronomiska sammanhang står det för Astronomical Unit,
eller astronomisk enhet. Det är det samma som jordbanans radie,
eller ungefär 150 miljoner km.
/KS 2001-03-06

Svar:
Det är en stjärna som varierar i ljusstyrka. Det kan den göra av flera
olika skäl. Kolla sajten nedan. Klicka på Minima of Algol.
/KS 2001-03-06

Svar:
Tänk dig ett hett sfäriskt gasmoln som roterar. Det har då ett visst
rörelsemängdsmoment, som måste bevaras. När så molnet strålar ut energi
och svalnar, innebär det ju att gasmolekylernas hastighet sjunker.
Det är framför allt den hastighetskomposant som är parallell med
rörelsemängdsmomentet som avtar. Sluttillståndet är en roterande
gasskiva, där temperaturen i princip kan vara 0.

I fallet med jorden är förklaringen en annan, nämligen centrifugalkraften.
/KS 2001-03-09

Svar:
För att förklara varför galaxer och solsystem är tillplattade, måste man
använda begreppet rörelemängdsmoment. För jorden är det jordens banhastighet
gånger jordmassan gånger avståndet till solen. Summan av solsystemets alla
rörelsemängdsmoment är den samma som den för den ursprungliga solnebulosan.
När solnebulosan svalnade, blev sluttillståndet ungefär det, att alla partiklar
i princip rörde sig i cirkulära banor kring solen. Skulle någon avvika,
knuffas den snabbt på plats. Sedan bildades planeterna.

Tänk på Saturni ringar. De består av isbitar, som snurrar i cirkelbanor
runt planeten. De är så tunna att de inte syns, när man ser dem från kanten.
Skulle man kasta dit en ny isbit i en annan bana, kommer den att kollidera
med andra isbitar. Den får inte lugn och ro förän den följer de andra i en cirkulär bana.
/KS 2001-03-09

Svar:
På ett tidigt stadium var universum ogenomskinligt. Det tidigaste vi kan se, är
alltså till den tidpunkt när universum blev genomskinligt. När detta hände,
var universum 300000 år gammalt. Det ljus som då sändes ut är rödförskjutet
med en faktor 1000, så att våglängden nu är ungefär 1 mm. Det kallas
kosmiska bakgrundsstrålningen eller 3-gradersstrålningen.

Man har mätt temperaturen i olika riktningar, och man finner att den
i alla riktningar är 2.726 K med ett fel på max 0.010 K. Det är konstigt.
Man kan nämligen visa att områden som är separerade med mer än ett par
grader i vinkel, aldrig kan ha utbytt någon signal.
Då finns heller ingen anledning att de skulle ha samma temperatur.
Man har därför gjort en modifiering av Big Bang modellen, den så
kallade uppblåsningsmodellen (inflatory universe). Universum skulle
i ett tidigt stadium haft en kort episod av en enorm expansion.
Detta förklarar hur områden, som idag ligger mycket långt ifrån varandra,
en gång var mycket nära. Denna modell förklarar en hel del annat också.
Sök på uppblåsning i denna databas.
/KS 2001-03-10

Svar:
Vi ska inte uttala oss om religion, men vi vill påminna om en princip som
sedan länge tillämpats inom naturvetenskapen. Den kallas "Ockhams rakkniv",
och det innebär att man inte ska göra fler antaganden än vad som behövs
för att förklara vad man observerat. Idag är alla fundamentala kosmologiska
parametrar experimentellt bestämda med en noggrannhet av 10%. Det verkar
kanske inte så imponerande, men bara för några år sedan var osäkerheten
många gånger större. Så som det ser ut idag, behöver inte kosmologerna
något gudomligt ingripande för att förklara vad vi observerat. Om 10
år tror man att precisionen för de uppmätta kosmologiska parametrarna
ska vara nere i 1%. Är bilden då fortfarande konsistent? Det vet vi
inte.
/KS 2001-03-10