Svar:
Det var Niel Armstrong som kl 02:56 GMT den 21 juli 1969 klev ner på månen, yttrandes: "That's one small step for a man, but a giant leap for mankind". 
/KS 1999-06-20

Svar:
Solens diameter är ungefär 100 gånger jordens.

Räkna ut: Hur många gånger större är solens volym? 
/KS 1999-05-07

Svar:
Vi fysiker har en klar uppfattning om domedagen.

Den kommer att inträffa då solen slutar sitt liv och expanderar och blir en röd jätte. Då upphör jorden att existera.

Vi behöver inte vara särslilt oroliga för det kommer att dröja ca 4 miljarder år innan detta inträffar.
/GO 1999-06-20

Svar:
Antagligen syftar du på de mystiska gammastrålepulser, som sedan 30 år tillbaka observerats från satelliter. Man hade ingen uppfattning om var källorna fanns, ända tills för 2 år sedan, då ett genombrott skedde.

Det är nu klart att källorna i allmänhet finns på ofantligt stora avstånd, tusentals miljoner ljusår. Därmed är det också klart att de skickar ut enorma mängder energi på några sekunder i form av gammastrålning.

Ännu har vi ingen bra förklaring på hur det går till, men det är ett mycket hett ämne för kosmologer och astrofysiker. Den vanliga förklaringen är att gammablixtar uppkommer när en mycket tung kärna kollapsar när bränslet tar slut.

Eftersom dessa upptäckter är så nya, har man ingen nytta av uppslagsverk eller läroböcker. Inte mycket finns skrivet på svenska. Nedan är en länk till en tyvärr ganska teknisk diskussion på engelska. Länk 2 är en aktuell observation.
/KS/lpe 1999-10-11

Svar:
Du kan börja med:

1. Sök på dessa ord i denna databas.

2. Slå på dessa ord i Nationalencyklopedin.

3. Gå till biblioteket. Där hittar du säkert en astronomibok.

 
/ KS 1999-06-20

Svar:
Stjärnor föds då gasmoln trycks ihop, till exempel när gasmoln kolliderar. Sedan drar gravitationen ihop gasklumparna till stjärnor. Det finns tre typer av stabila himlakroppar: Planeter, vita dvärgstjärnor och neutronstjärnor. En stjärna måste alltså sluta i ett av dessa tillstånd, eller också vika sig ut ur vårt universum i ett svart hål.

I en mycket liten "stjärna" startar aldrig kärnreaktionerna, och den kommer sluta som en kall, planetlik himlakropp en så kallad brun dvärg. Denna undre gräns för stjärnors massa är ungefär 0.08 solmassor.

Det finns även en övre gräns för stjärnors massa på c:a 100 solmassor. Om molnet som komprimeras har en massa överstigande detta gränsvärde startar kärnreaktionerna innan stjärnan är färdigbildad så att en del av gasmolnet blåses bort av strålningstrycket.

När kärnreaktionerna upphör i en stjärna som solen, kastas en del av höljet av, det bildas en planetarisk nebulosa. Stjärnan krymper ihop till en vit dvärg. En kall vit dvärg är faktiskt svart!

En mycket stor stjärna slutar som supernova, kvar blir en neutronstjärna ett svart hål eller ingenting alls.

En detaljerad beskrivning av stjärnutveckling finns i Wikipedia-artikeln Stellar_evolution (på engelska). En stjärna med solens massa utvecklas enligt figuren nedan. Först ungefär 10 miljarder år med mycket långsamt ökande ljusstyrka (solen är för närvarande halvvägs i denna fas). Sedan en tid som röd jättestjärna, och till sist en vit dvärgstjärna.

/KS/lpe 1999-10-11

Svar:
Slå i Nationalencyklopedin. Där finns en hel del att läsa.
En meteorsvärm som träffar jorden en gång om året är
Leoniderna, se länk 1. Den ger ibland intensiva metorskurar.
/KS/lpe 1999-10-11

Svar:
Låt oss börja med att definiera tidvatten:
Tidvatten (ebb och flod) är periodiska rörelser i havet som beror på månens och solens dragningskraft. Verkan av månens dragningskraft är dominerande eftersom månen befinner sig så nära jorden. Solens inverkan är att förstärka tidvatteneffekten när solen, jorden och månen ligger i en linje och försvaga den när vinkeln solen-jorden-månen är 90^o.

Problemet med de två bulorna är en klassisk besvärlig fråga eftersom man använder två till synes olika modeller som förklaring. Mer om detta nedan; här är först den förklaring jag föredrar från den engelska versionen av Wikipedia, Tide, där även bilderna nedan kommer ifrån:

Titta på den översta bilden. En partikel på jordytan närmast månen påverkas av en kraft som är lite större än en kraften på en partikel i centrum, som i sin tur påverkas av en större kraft än en partikel på frånsidan eftersom gravitationskraften avtar som 1/r². I stället för krafter kan vi uppfatta pilarna som accelerationer som orsakas på en massa m (F=ma). Om vi subtraherar accelerationen i jordens masscentrum får vi kvar accelerationer enligt den nedre figuren: på närsidan en liten rest riktad mot månen och på bortre sidan en rest riktad från månen. Denna subtraktion innebär att vi väljer ett koordinatsystem som är i vila i förhållande till jordens masscentrum.

Låt oss föreställa oss jorden med hav överallt. De resulterande krafterna kommer då att lyfta havet med ett litet belopp h så att mgh (m är massan av, säg, en cm³ vatten) är lika med den resulterande tidvattenskraften. Höjden h är c:a 0.54 m och, om man även tar med solens maximala påverkan, 0.79 m. När väl denna justering av havsytans form skett, råder jämvikt och jordens form är fix.

Tidvatten kan emellertid på vissa platser vara upp till 10 m. Anledningen till denna stora avvikelse är att jorden bara delvis är täckt av hav och att kustlinjerna kan ge en stor förstärkning av effekten, se Lectures on tides. Det kan dessutom förekomma resonansfenomen (se nedan) eftersom tidvattenskrafterna är periodiska. I TidePhase_and_amplitude finns en karta över fas och amplitud his tidvattnet över hela världen.

Om det inte fanns något vatten på jorden skulle jordens form ändå anpassa formen efter tidvattenskrafterna, men mindre eftersom fast material gör större mekaniskt motstånd.

Figuren i mitten nedan visar vad som händer i en godtycklig punkt A på havsytan. Eftersom avståndet MA' är större än MA kommer kraften i A vara större än kraften i A' (nedre triangeln). Vi får alltså i detta fall en resulterande kraft riktad uppåt till höger.

Motsvarande beräkning för hela klotet ger resultatet i den nedre figuren. De resulterande krafterna kommer att deformera klotet så att vi får en rotationsellipsoid med storaxeln riktad mot månen. Observera att de resulterande krafterna finns på den odeformerade jorden. När vattnet anpassat sig kommer den extra höjden på vattenpelaren att kompensera kraften och vi har jämvikt.

Vi har här bortsett från jordens rotation. Om man även tar hänsyn till denna och friktionen kommer ellipsoiden att vridas, se fråga [13056].

Experiment med resonans

Ta en balja eller en spann och fyll i vatten till några centimeters djup. Skaka baljan fram och tillbaka med jämn rytm. Pröva med olika rytmer. Vid vissa skakningsrytmer blir det bara små vågeffekter. Vid andra rytmer blir vågorna bara större och större, så att det till slut skvalpar ut. Det fenomenet kallar vi resonans.

Diskussion av till synes olika förklaringar

En del förklaringar till tidvattenseffekten involverar centrifugalkraften, t.ex. The Cause of Tides (easy version) och OUR RESTLESS TIDES, medan andra som ovan inte gör det.

Anledningen till skillnaden är vilket koordinatsystem man föredrar. Ovan har vi föredragit jordens masscentrum. I detta har vi ingen acceleration (vi står förhoppningsvis stadigt på jordytan) och deformationen orsakas av skillnaden i gravitation i olika punkter på jorden.

Om vi i stället betraktar systemet jorden-månen från deras gemensamma masscentrum (som ligger c:a 1/4 jordradie under jordytan), så accelereras jorden hela tiden (roterar kring masscentret), och vi måste ta hänsyn till centrifugalkraften.

Observera är deformationen inte uppkommer bara vid rotationsrörelse, utan jorden skulle vara en ellipsoid även om den föll fritt mot månen, se Tidal_force för exempel på denna effekt.

Se även Tidvatten och länk 1 och 2.

/Peter E 1999-10-11

Svar:
Jovisst, din ide är utmärkt. Sådana instrument finns, och kallas koronograf.
Problemet är att man inte blir av med det blå himmelsljuset.
Därför kan man bara se den innersta, ljusaste delen av koronan. Då är det
bättre att sätta koronografen i en satellit. I satelliten
SOHO (länk 1)
finns en sådan (LASCO), och under länk 2
har du en bild tagen med detta instrument. Lägg märke till stjärnorna.
De skulle man inte se med en koronograf här nere på jorden. Till sist,
experimentera inte själv med det här, det är farligt att titta mot solen.
/KS/lpe 1999-10-11

Svar:
Se frågorna nedan.
Hursomhelst, idag anser man att det finns 8 egentliga planeter i solsystemet.
De flesta astronomer tycker numera inte att Pluto ska betraktas som en
planet. IAU (Internationella Astronomiska Unionen) har visserligen nyligen
officiellt godkänt att Pluto ska betecknas som planet, men det är
mest på kulturell grund, knappast vetenskaplig.

Frågan om Pluto är en planet har orsakat storgräl de senaste åren,
inte minst på nätet. Gör vi en snabbskiss av solsystemet, ser vi först de fyra stenplaneterna:
Merkurius, Venus, Jorden och Mars. Sedan kommer de stora gasplaneterna:
Jupiter, Saturnus, Uranus och Neptunus. Pluto passar helt enkelt inte in.
Om den ska kallas planet eller inte är egentligen oviktigt. Det är en
liten himlakropp, massan är ungefär 1/1000 av jordens. Åtskilliga månar
i solsystemet är betydligt större än Pluto.
/KS 2000-03-29