Svar:
Ljuset kan beskrivas som en vågrörelse som är polariserad. För att förklara
vad
detta innebär kan vi tänka oss en lång sträng på vilken vågor utbreder sig. Strängen kan då svänga
till exempel i ett lodrätt plan, eller ett horisontellt. När strängen svänger i endast ett plan så
säger vi att vågorna är polariserade.

Ljus har motsvarande egenskaper: När ljuset är polariserat så svänger det
i ett
plan. Polaroidglasögon fungerar så att de bara släpper igenom ljus som är
polariserat i ett visst plan.

Ljus som reflekteras i exempelvis
vatten blir polariserat.
Vitsen med polaroidglasögonen är då att det kan stoppa det bländande solljuset som har reflekterats, men släpper igenom annat ljus.

Försök Låt ljus reflekteras mot en glasskiva. Ljuset ska falla in
snett mot glaset.
Tag polaroidglasögon och titta på det reflekterade ljuset. Vrid glasögonen!

Försök Tag två polaroidglasögon och lägg dem över varandra. Vrid det ena paret! Vad händer?

Försök Titta upp mot himlen en solig dag med polaroidglasögon. Vrid huvudet!

/GO 1998-11-16

Svar:
Antireflexbehandling av glas innebär att man belägger glaset med ett tunt
skikt av ett antireflexmaterial med annorlunda brytningsindex. Ljuset kommer då att
reflekteras dels i gränsskiktet glas-antireflexmaterial, dels i gränsskiktet
antireflexmaterial-luft. Om då vägskillnaden är en halv våglängd,
kommer de båda reflekterade strålarna släcka ut varandra genom destruktiv
interferens. För att detta ska uppfyllas helt, ställs vissa krav på
brytningsindexen. Observera att antireflexbehandlingen bara funkar
till 100% för
en viss våglängd. Man väljer då en våglängd där ögat har högst känslighet,
alltså gulgrönt ljus. Därför reflekterar antireflexbehandlad optik
ljus av andra
våglängder. Vanligtvis verkar den vara blåaktig.

Om en del av den reflekterade strålningen "interfereras bort" var tar den då vägen? Strålningsenergi kan inte bara försvinna. Svaret är att den transmitteras. Man får alltså genom interferens en lite större andel av ljuset att ta den önskvärda vägen genom linsen.

Se vidare AntireflexbehandlingTunnfilmsantireflexbehandling.

Antireflexbehadlingen har knappast något inflytande på glasets egenskaper när det gäller ultraviolett ljus.
/KS/lpe 2001-03-16

Svar:
Närsynthet: Ögat är för "långt", så att bilden hamnar framför näthinnan, se nedanstående bild. Med en negativ lins kan man få bilden att hamna på näthinnan. Se Närsynthet. Under NärsynthetNärsynthet_i_Kina
sägs att närsyntheten delvis kan orsakas av att ungdomar överanstränger ögat med inomhusaktiviteter. Se även MyopiaCauses. Som man brukar säga, "lagom är bäst".

Översynthet: Ögat är för "kort" och bilden hamnar bakom näthinnan. Med en positiv lins kan man få bilden att hamna på näthinnan. Översynthet är ofta kopplad till ålder - linsen blir med tiden mindre flexibel och kan inte fokusera på närliggande föremål. Se Översynthet.

Astigmatism: Ögat är "tilltryckt" så att brännvidden i vertikalled och horisontalled är olika. Detta kan också korrigeras. Se Astigmatism.

Vill du veta mera om glasögon, se glasögon och glasögon.

För mer information om brytningsfel och korrektion med laser, se nedanstående länkar.

/Peter E 2002-04-11

Svar:
Vid reflexion ändras både ljusets intensitet och polarisation.
När en ljusstråle träffar
gränsytan på ett genomskinligt medium kommer en del av
ljuset att brytas och en
del av ljuset att reflekteras. Om ljuset faller in mot gränsytan så att den brutna
strålen och den reflekterade strålen är vinkelräta mot varandra,
så kommer det
reflekterade ljuset att vara planpolariserat.
Infallsvinkeln som uppfyller sambandet, och alltså ger 100% polariserat reflekterat ljus,
kallas för brewstervinkeln.

Om det i brewstervinkeln infallande ljuset är planpolariserat vinkelrätt mot infallsplanet kommer allt ljus att brytas ner i mediet med högre brytningsindex och inget ljus reflekteras.

Vi tar en mycket enkel modell av spridningen, se nedanstående figur: den inkommande vågens E-fält (som definieras som polarisationsriktningen) sätter elektroner i svängning i gränsytan. Komponenten som är parallell med normalen får elektronerna att svänga nästan i den riktning som den reflekterade strålen går (exakt för Brewstervikeln). En dipol strålar inte i denna riktning. Det betyder att den med infallsplanet parallella komponenten inte reflekteras, utan måste gå in i mediet. Den andra komponenten - som reflekteras utmärkt - tas om hand av polaroidglasögonen. Alltså ser vi inget reflekterat ljus.

Se vidare Brewster's_angle.

/Peter E 2003-10-03