Svar:
Normalt består en nebulosa av både gas och stoft. Bara om temperaturen
är tillräckligt hög, är allt förgasat. Stjärnor bildas i svalare nebulosor,
där det finns stoft. Antagligen spelar stoftet stor roll i stjärnbildningen.
Det hjälper till att stråla ut energi i det infraröda området.
/KS 2001-03-29

Svar:
Planeter roterar inte i perfekta ellipser. Exakt Newtonsk lösning har vi
bara för 2 himlakroppar. För 3 himlakroppar har vi en analytisk lösning
bara i några specialfall (3-kropparsproblemet). Snarare kan man beskriva
planeternas banor som kaotiska (se nedan). Det finns ännu inget bevis
för att jordbanan är stabil.

Inne i din vattendroppe råder kaos. Det går inte att räkna ut hur varje molekyl
rör sig. Men nu är molekylerna väldigt många, så medeltalet blir mycket
bra och förutsägbart. Ytspänningen strävar efter att minimera ytan,
och då blir det en sfär.
/KS 2001-03-29

Svar:
Solens effekt är 410²⁶ W. Använder vi nu E = mc², får
man lätt fram att solen varje sekund genom strålning förlorar
5 10⁹ kg, eller

5 miljoner ton. På ett år blir det
1.610¹⁷ kg. Det där verkar vara mycket, men eftersom
solen väger 210³⁰ kg, blir det ändå bara 0.00000000001%.
Solen förlorar också massa med solvinden.

Ett annat sätt att uppskatta massfölusten genom väteförbränningen:
När 4 vätekärnor bildar helium omvandlas 0.7% av massan till energi.
En stjärna av solens storlek lever ungefär 10 miljarder år. Skulle allt väte
bilda helium (vilket inte är fallet), får vi som övre gräns för
massförlusten 0.00000000007%.
/KS 2002-03-19

Svar:
Kall! Det vill säga i de yttre lagre vi ser. Inuti är det varmt.
/KS 2001-04-04

Svar:
Kolla länken!
/KS/lpe 2001-04-04

Svar:
Precis samma fenomen ser du en vacker sommardag med kumulusmoln
(vackertvädermoln). Solen värmer marken som värmer luften. Den varma
(och lättare) luften stiger, men inte överallt, det kan den inte göra.
Det bildas så kallade konvektionsceller där luften stiger. Ett kumulusmoln
markerar en sådan cell. Mellan cellerna sjunker luften. På så vis
transporteras värme upp.

Under gynnsamma betingelser kan man i stark förstoring se dessa celler
på solen. Mönstret kallas granulation. Det liknar ganska mycket
en satellitbild av kumulusmoln på jorden.
/KS 2001-04-05

Svar:
Proxima Centauri, se svaret nedan.
/KS 2001-04-06

Svar:
Det finns en grupp himlakroppar som kallas bruna dvärgstjärnor eller bara
bruna dvärgar. När en stjärna bildas dras gasen ihop av gravitationen.
Då hettas den upp. Är stjärnan tillräckligt tung,
blir det tillräckligt varmt för att starta kärnreaktionerna.
Vi får en vanlig stjärna, som solen till
exempel. Räcker inte massan för detta, får vi en brun dvärg. Den lyser i djuprött
ganska länge, men eftersom inga kärnreaktioner producerar energi, svalnar
den så småningom. En sådan &34;stjärna&34; kallas brun dvärg. Den glöder i djuprött,
så den är inte brun. Det var så, att man redan hade en grupp av stjärnor
som kallades röda dvärgar, så när dessa himlakroppar skulle få en beteckning,
blev det brun dvärg.
/KS 2001-04-06

Svar:
Avståndet till solen varierar med en period av ett år, eftersom jordbanan
är elliptisk. På grund av påverkan av andra planeter, ändras jordbanan med
flera andra perioder i intervallet 10000 till 100000 år. Detta anses vara
en av orsakerna till istiderna (Milankowitch-cykler).
Hur det går i det långa loppet (mer än
100 miljoner år) vet man inte.
/KS 2001-04-17

Svar:
I ett tidigt universum var det minsann inte vakuum, det var oerhört tätt.
Visst alstrades ljudvågor i det tidiga universum. De kan vi inte höra nu,
men vi kan studera dem som små (typiskt 0.00001 grader) temperaturvariationer
i den kosmiska bakgrundsstrålningen. Detta är ett mycket aktuellt
forskningsområde, som väntas ge epokgörande resultat de närmaste åren.
/KS 2001-04-20