Svar:
Avståndet varierar mellan 30 och 50 gånger jordens avstånd till solen.
/KS 2000-11-09

Svar:
När meteorsvärmen Leoniderna passerade i november 1999, såg man flera explosioner
som korta ljussken på den mörka delen av månen. Det finns videoupptagningar
av dem, se nedan. Något ljud uppkommer inte, där finns ju ingen luft.
/KS 2000-11-11

Svar:
Man anser att det det är ett jättestort (större än jorden) och långlivat
oväder.
/KS 2000-11-13

Svar:
Se nedan!
/KS 2000-11-13

Svar:
De är uppkallade efter romerska gudar.
/KS 2000-11-13

Svar:
Det finns inget enkelt svar på denna fråga, det finns flera olika sorters
månar. Vår egen måne är antagligen unik i solsystemet. Man tror numera
att månen uppkom genom en jättekollision mellan jorden och en planet
av Mars's storlek när solsystemet var ungt.

Mars har två små månar, som måste vara infångade asteroider (småplaneter).
De blir inte långlivade, om ett antal miljoner år har de störtat in i Mars.

De yttre planeterna har många månar. De stora månarna bildades samtidigt
med planeten, och spelar stor dynamisk roll. De tar upp huvuddelen av
rörelsemängdsmomentet (&34;snurret&34;). De snurrar vanligen nära planetens
ekvatorsplan, vilket också gäller för några av de mindre månarna. Samma
roll spelar planeterna gentemot solen, och stjärnorna i galaxens skiva
gentemot galaxens centrum.
Små månar med avvikande banor är antagligen infångade asteroider och
kometkärnor och andra himlakroppar från de yttre regionerna av solsystemet.

Pluto och Charon, slutligen, betraktas numera närmast som kometkärnor.

/KS 2000-11-13

Svar:
Eftersom vi inte har sett artikeln, kan vi inte med säkerhet veta vad
det handlar om. Det skulle kunna vara någon av dessa observationer:

1. År 1998 publicerades en bild, tagen med Hubble-teleskopet (se länk 1 nedan),
där det fanns något, som sades kunna vara en planet. Senare har det
visat sig, att det var en mycket svag stjärna.

2. En kandidat till en planet har observerats med gravitationsmikrolinsteknik
(se länk 2 nedan). Det går ut på att gravitationsfältet fungerar som en lins,
som fokuserar ljuset från en bakgrundsstjärna, så att den blir ljusstarkare.
Passerar stjärnsystemet mellan oss och bakgrundsstjärnan, kommer ljusstyrkan
av bakrundsstjärnan att variera på ett karakteristiskt sätt. Det gäller
även för planeter, ja till och med små planeter. Det är inga små effekter,
upp till en faktor 50 är inte ovanligt. Det som visas i sajten nedan,
tolkas som ett dubbelstjärnesystem med en planet.
/KS/lpe 2000-11-14

Svar:
De som inte tror på någon form av Big Bang är så få, att dom är svåra att
hitta. Faktum är att kosmologin är på väg att bli en kvantitativ vetenskap.
Idag (år 2000) är de flesta fundamentala kosmologiska parametrar uppmätta
med en noggrannhet av 10 %. Om några år räknar man att mätfelen ska vara
nere i 1 %.

En liten sammanfattning av färska resultat:

Rummet är plant (ej krökt). Universum domineras idag
inte av materia, utan av vakuumenergi (65 %), också kallad mörk energi,
som accelererar expansionen. 30 % av universum utgörs av mörk materia,
som bara märks genom gravitationen. Vi vet helt enkelt inte vad det är.
Högst 5 % av universum utgörs av vanlig materia, men bara en tiondel av detta
är synligt i form av stjärnor och galaxer. Alltså, det som astronomerna
kan fotografera utgör bara 0.5 % av universum. Resten syns inte.
/KS 2000-11-19

Svar:
En krater är väl ett hål i marken, men i astronomiska sammanhang tänker man
i första hand på explosionskratrar som bildas när himlakroppar kolliderar.
På den första bilden ser du kratrar på planeten Merkurius. De flesta av dessa
kratrar är orsakade av kometer. På den andra bilden ser du en krater
i Arizona, som orsakades av en järnmeteorit för 49000 år sedan.
/KS 2000-11-16

Svar:
Plancktiden har inget med tidens kvantisering att göra. Den gängse
gravitationsteorin
(den allmänna relativitetsteorin) är helt enkelt inte konsistent med
kvantmekaniken. Under vissa omständigheter vet vi att kvantmekaniska
gravitationseffekter dominerar. Man kan också säga att vid dessa
förhållanden är den vanliga rums-tiden inte väldefinierad. Då kan inte
den allmänna relativitetsteorin användas för att beskriva världen.
Det gäller för tider kortare än Planck-tiden (10^-43 s),
för avstånd mindre än Planck-längden (10^-35 m) och
för (punktformiga) massor större än Planck-massan
(10^-8 kg).
Det arbetas intensivt för att komma över dessa problem. Lovande är
supersträngteorier, där man arbetar med tio rumsdimensioner.

För mera information, slå på dessa ord i Nationalencyklopedin!
/KS 2000-11-24