Svar:
Elektronen kan inte sönderfalla. Den är den lättaste laddade partikeln.
Den har helt enkelt ingenting att sönderfalla till. Du förväxlar den
säkert med protonen. Enligt vissa teorier skulle den vara instabil,
och sönderfalla med en mycket lång halveringstid. Ingen har hittills
sett något protonsönderfall, och vi kan idag säga att halveringstiden
är större än 1000000000000000000000000000000000 år (10³³ år).
Det är en lång tid, universums ålder är bara 10000000000 år
(10¹⁰ år). Den största anläggningen för sådana mätningar
ligger i Japan och heter
Super-Kamiokande, länk nedan. Den består av en underjordisk tank med
50000 ton vatten, och känsliga ljusmätare som stirrar in vattnet.
Som sagt, ännu inga protonsönderfall, men man har sett en hel
del annat kul.
/KS/lpe 1999-10-19

Svar:
Fotonen är förmedlingspartikeln för elektromagnetismen. Man kan se det så, att elektriska laddningar berättar för varandra om sin laddning med hjälp av fotoner. Dessa fotoner är i allmänhet inte observerbara, vi kallar dem "virtuella". Alltså, den positivt laddade atomkärnan kommunicerar, med hjälp av virtuella fotoner, med sina elektroner (negativa). Huvudbudskapet är att atomkärnan vill behålla sina elektroner, så att atomen som helhet blir elektriskt neutral. Hur elektronerna sedan fördelar sig inom atomen är en uppgift för kvantmekaniken att lösa.  
/KS 1999-10-26

Svar:
Det gör du redan. Eller rättare sagt du behöver inte göra något
åt det, för det sker spontant. Uran sönderfaller normalt med
alfastrålning, men i ett fall på 2 miljoner sker spontan klyvning (fission).
I ett gram uran sker ungefär 200 klyvningar på ett dygn. I ett normalt
hus finns åtskilliga gram uran i väggar och golv.
/KS 1999-11-10

Svar:
Så vitt vi vet är en elektron punktformig och strukturlös,
så en bild av en elektron är inte särskilt intressant.

Vad artikeln handlar om är indirekt avbildning av elektronorbitaler
för bindningselektronerna i ett fast ämne (kopparoxid). Det handlar
alltså om elektronmolnens sannolikhetstäthet.

Originalartikeln publicerades i Nature 2 september 1999,
ett referat kom i Physics World oktober 1999, som i sin
tur refererades i Svenska dagbladet 14 november 1999.
Se också Forskning och Framsteg, December 1999, sid 6: Forskning & Framsteg, webbarkivet.
/KS 1999-11-29

Svar:
Sök på antimateria och vit dvärg i denna databas!
/KS 1999-11-26

Svar:
Strålningskonstant är inget bra ord för det som står på brandvarnaren.
Kalla det hellre preparatstyrka. Det betyder helt enkelt att 37000
americiumkärnor sönderfaller varje sekund.

Vad du tänker på är kanske sönderfallskonstanten,
som är relaterad till halveringstiden. Slå på dessa ord
i Nationalencyklopedin!
/KS 1999-12-05

Svar:
Den som först bestämde storleken på en atom (eller molekyl) anses
vara den tyske fysikern Loschmidt. Han kunde (med kinetisk gasteori)
räkna ut hur långt molekylerna i en gas åker mellan kollisionerna
(i medeltal). Sen antog han att när denna gas kondenseras till en
vätska ligger molekylerna tätt intill varandra. Sedan kände han till
gasens och vätskans densitet. Med hjälp av detta kunde han räkna ut
hur stor molekylen är, och hur många molekyler det finns i en viss
volym. Detta publicerades år 1865.
/KS 2000-03-29

Svar:
Halveringstiden för Americium-241 är 450 år. Den sönderfaller till
Neptunium-237, som har halveringstiden 2 miljoner år. Slutprodukten
i sönderfallskedjan är stabilt Bly-205.
/KS 2003-01-28

Svar:
Atom är grekiska (tomos = kniv) och betyder odelbar. Numera vet vi att
den består av mindre delar. En elektron är enligt gängse accepterad
teori strukturlös och därmed punktformig. Något mindre kan man ju inte
tänka sig. Man har mätt upp att den i varje fall är tusen gånger mindre
än en proton (vätekärna), som i sin tur är hundratusen gånger mindre
än en väteatom. Så atomen är en riktig bamse!
/KS 2000-01-26

Svar:
Färgerna är spektrallinjer från syreatomer. I jordens magnetfält finns laddade partiklar som i spiralbanor åker fram och tillbaka mellan nord- och sydpol (strålningsbälten eller van Allen-bälten). Om en elektron från dessa bälten når tillräckligt långt ner kan det hända att den
kolliderar med en syremolekyl, som kan gå sönder i två syreatomer i högt energitillstånd.

Två energinivåer är intressanta för norrskenet. Det ena har en livstid av 1 sekund, och ger grönt ljus, och syreatomen
övergår till det andra tillståndet som har en livstid av 2 minuter, och ger rött ljus. Syreatomerna kan också gå ner i energi utan ljus genom kollisioner med andra molekyler. Därför uppträder norrsken bara där atmosfären är så tunn att kollisioner är sällsynta. Det är också
förklaringen till att det röda ljuset syns högre upp än det gröna. Om det rör sig om ett livligt norrsken kan man se gröna norrskensstrålar som lyser till kraftigt och sedan slocknar. Kvar blir ett diffust rött sken, som långsamt dör ut.

Ibland kan ljus från kväve uppträda, men ljuset från syreatomerna dominerar. Det gröna ljuset är vanligast.

Elektroner och protoner i strålningsbältena kommer från den s.k. solvinden som består av laddade partiklar som sänds ut från solens yta. Beroende på solaktiviteten varierar solvinden ganska mycket. I de allra nordligaste delarna av Sverige är norrsken ganska vanliga. I södra Sverige är norrsken ovanliga, och förekommer bara när solaktiviteten är mycket hög. Kraftiga strömmar av laddade partiklar orsakar, förutom norrsken, även magnetiska stormar som kan störa kommunikation och el-försörjning.

Se även Norrsken, IRF, Kiruna. Bilden nedan kommer från Wikimedia Commons. Wikipedia: Polarsken och Solvind.

/KS/LPE 2002-10-05