Svar:
I sin artikel The Spectra of the Fluorescent Röntgen Radiations i Phil. Mag 22 396 (1911) inför Charles G. Barkla beteckningarna K och L för de två observerade klart åtskilda serierna i den karakteristiska röntgenstrålningen. I en not nämner han att dessa tidigare betecknades med B och A (Proc. Camb. Phil. Soc. May 1909). Bokstäverna K och L är emellertid lämpligare eftersom det är mycket troligt att serier av strålning existerar som absorberas lättare eller är mer genomträngande. Det är att märka att Barkla i sin nobelföreläsning 1918 för 1917 års nobelpris i fysik nämner att han har troliga bevis för en energirik J-strålning. En sådan strålning har icke verifierats.

Varför Barkla just valde bokstäverna K och L kan vi gissa oss till. I läroböcker från tidigt 20-tal finner vi att K och L relateras till kort- och långvågig strålning. Det ligger nära till hands att tro att K och L är förkortningar för kurz och lang, men 1911 hade man ännu inte mätt strålningens våglängd. Dessutom var Barkla engelsman. Förmodligen är förklaringen att Barkla valt bokstäver mitt i alfabetet för att få plats med oupptäckt strålning av både mjukare och hårdare karaktär.

Nyckelord: elektronskal [12];