1 En liten, koncentrerad ljuskälla, till exempel en bar ficklamps-lampa
(utan reflektor).

2 Ett papper

3 Två knappnålar

Tänd lampan och gå några meter bort. Gör ett litet hål i pappret. Tryck inte
igenom hela knappnålen, använd bara spetsen. Hålet ska vara litet. Titta
på lampan genom hålet. Man ser en diffus ljusfläck i mitten med en ring
runt om. Ringen är röd i ytterkanten. Detta fenomenet kallas diffraktion,
eller ljusböjning, och kan bara förklaras om ljuset är en vågrörelse.
Rött ljus har längst våglängd. Därför böjs det ut mest.

Gör två hål i pappret nära varandra, ungefär en halv mm.
Titta på lampan. Nu har den diffusa fläcken fått mörka band. Vrider
man pappret, vrider sig banden också. Detta fenomen uppkommer genom
att ljusvågor från de båda hålen samverkar med varandra. Det kallas
interferens. Man kan faktiskt uppskatta ljusets våglängd med detta enkla
experiment. Om vinkeln mellan banden är en tiondels grad (=1/600 radian),
och avståndet mellan hålen är 0.3 mm, blir våglängden 0.3/600 = 0.0005 mm,
vilket stämmer bra.

Be dina kamrater ta med knappnålar och be din lärare greja lampan,
så kan hela klassen göra det!

Lite bättre blir det om man använder aluminiumfolie i stället för papper.
Hålen blir rundare.

Diffraktion förklaras med ett fenomen som heter interferens: om två ljusstrålar svänger i takt får man en förstärkning av ljuset, om de svänger i otakt får man en försvagning.

Fler frågor/svar om interferens och elektromagnetisk strålning.
/KS 1999-02-04