Svar:
Jodå, den tekniken används för att slunga ut rymdfarkoster
ut i solsystemet, se Gravitational slingshot, Basics of Space Flight (JPL) och Basics of space flight. Det är inte bara rörelseriktningen utan också farten som ändras. Ska rymdsonden ut vill man ju
att farten (och energin) ökar. Som du mycket riktigt misstänker,
tas energin från planetens rörelseenergi, men inte av rotationsenergin, utan av banrörelseenergin. Men det är så lite,
att det överhuvud taget inte märks.

Man kan beskriva effekten så här: antag att vår rymdsond kommer till en planet "innifrån" (från närmare solen än planeten). om sonden går "bakom" planeten kommer den naturligtvis att bromsa planeten lite. Detta betyder att planetens rörelemängdsmoment i förhållande till solen minskar. Men rörelemängdsmomentet måste bevaras. Det är vår sond som åstadkommer detta genom att den accelereras i planetens rörelseriktning. Vi kan alltså accelerera vår rymdsond utan att använda bränsle genom att använda lite av planetens rörelseenergi.

Praktexemplet är
Cassini, länk och bild nedan, som skickats upp mot Saturnus. Först åker den in
mot mot Venus, och får en spark där ut mot jorden, som sparkar den
in mot Venus en gång till. Där får den en ny spark, denna gång ut mot Jupiter, som sparkar den vidare mot Saturnus. Är det inte ett fantastiskt rymdjongleri? Dessa trick gör att man kan skicka en
ungefär 10 gånger tyngre rymdsond än om man hade skickat den direkt.

Någon har räknat ut att millennieskiftet fördröjs en miljondels
sekund på grund av att Cassini "stal" energi av jorden.

NOT 1: Om sparken kommit från rotationsenergin hade Venus
inte varit användbar, för den snurrar knappt alls.

NOT 2: Ovanstående är i princip samma effekt som för bollarna i fråga [153] - skillnaden är att där kolliderar bollarna i stället för att påverka varandra med tyngdkraften.

/KS/lpe 1999-10-20