Svar:
En foton som skapas inne i solen kan endast röra sig en kort sträcka innan den absorberas. Men då sänds en ny foton ut. Man kan alltså inte tala om att det tar lång tid för en foton att komma ut. Däremot kan man räkna ut vilken tid det tar för energi att gå genom solen. Man föreställer sig då att man "släpper loss" energi i solens mitt och följer strömmen av energi utåt. Hur lång tid det tar för en foton att färdas en viss sträcka beror främst på hur lång medelfriväglängd den har, dvs hur långt den kommer innan den absorberas. Då man vet hur tät och varm solen kan man beräkna att en foton hinner ca 0,1 mm innan den absorberas. En "ny" foton sänds sedan ut och med hjälp av solens radie kan man sedan beräkna hur många gånger detta upprepas innan fotonen når solytan. Man måste ju även räkna med att fotonen inte går "rakt ut" varje gång utan kan spridas i alla möjliga riktningar. I genomsnitt tar det ca 10 miljoner år innan den energi som bildades i solens inre strålar ut. De fotoner som når ytan är naturligtvis inte samma som de som bildades nära centrum. Spridningsprocesserna på vägen har nu omvandlat strålningen från väldigt energirika gammastrålarna till synligt ljus.
1999-08-07

Svar:
Nebulosor är gas- eller stoftmoln som ligger mellan stjärnorna i galaxer. Det interstellära stoftet (interstellär betyder mellan stjärnorna) består till största del av vatten, is och kiselföreningar, men förmodligen även grafit. Den interstellära gasen består till 70% av väte, 28% helium och resten av tyngre grundämnen. Det finns främst tre olika slags nebulosor: Mörka nebulosor är stoftmoln i galaxer som kan observeras genom att de skymmer bakomliggande stjärnor. Reflektionsnebulosor är stoftmoln som ligger nära en stjärna och reflekterar ljus från denna. Emissionsnebulosor är stoft- eller gasmoln som ligger så nära en het stjärna att gasen joniseras och stoftet värms upp till 50-100K. Detta gör att molnet själv avger strålning.

Se även : Types of Nebulae.
1999-08-07

Svar:
Enligt den enkla teorin där man endast tar hänsyn till solens kraftverkan på jorden så ändras inte jordbanans form (excentriciteten). Men om man tar hänsyn till de andra planeternas påverkan så kan det ske små förändringar av jordbanan. Även jordaxelns lutning kan ändras. Antag att jordaxeln lutar mer. Då blir vintern kallare och sommaren varmare vid polerna. Totalt kan det dock bli kallare vid polerna för om det kommer mycket snö på vintern så kommer sommarsolen att reflekteras under lång tid och kanske inte kan smälta snön. Detta kallas för en andra ordningens effekt.
1999-08-07

Svar:
Pluto kommer inte att träffa de två andra planeterna. även om Plutos bana ibland korsar de andra planeternas banor så krockar de inte.
1997-03-20

Svar:
NEJ. Det har förekommit en del skriverier om att det skulle vara så men det finns absolut ingeting som tyder på att denna "teori" skulle vara riktig.
1999-08-07

Svar:
Ja något. Samma effekt som orsakar tidvattnet gör att man ibland blir lite lättare. Effekten är dock mycket liten.
1999-08-07

Svar:
Man vet att kometerna rör sig i ellipsformade banor som är mycket utdragna. Solen ligger i en av de s k brännpunkterna. Genom att göra mätningar på kometens läge vid några olika tidpunkter kan man bestämma bankurvans form. Sedan är det lätt att räkna ut omloppstiden. Newton angav en metod att bestämma en komets bana ur tre observationer i sin bok “Naturvetenskapens matematiska principer“ som utkom år 1686. Naturligtvis blir felet vid beräkningarna rätt stort om omloppstiden är stor eftersom kometen tillbringar sin mesta tid när den är som längst bort från solen.
2000-03-23

Svar:
Solen strålar därför att den är varm. Man får då ett kontinuerligt spektrum från UV till infrarött. Eftersom solen har hög temperatur (ca 6 kK) blir intensiteten för UV-strålningen inte särskilt hög då maximum ligger för betydligt längre våglängder. Då atmosfären inte släpper igenom UV-strålning så når relativt lite av denna strålning jordytan. Ozonlagret har en viktig funktion eftersom det absorberar en stor del av UV-strålningen.

Uppgift: I de flesta fysikböcker finns ett diagram som visar solstrålningens intensitet som funktion av våglängden. Kolla det!

Läs vidare: Slå upp orden ellips och Keplers lagar i en uppslagsbok. Om ni vill gå till källan så kan ni läsa i Newtons tredje del av "Naturvetenskapens matematiska principer" på sid 98 i den svenska översättningen. (Den finns nyutgiven så biblioteken kan säkert få fram den.) En del av de geometriska resonemangen som Newton för är ganska invecklade men texten är ändå intressant att läsa.
1997-03-20

Svar:
Plasmasvansen (den blåa) skapas av solvinden som består av främst protoner. Denna svans är riktad bort från solen med endast någon grads förskjutning. Stoftsvansen däremot skapas av strålningstrycket. Denna svans har en större vinkel mot linjen rakt bort från solen. Det är alltså olika fysikaliska processer som skapar de olika svansarna och det finns därför ingen anledning till att de ska tryckas mot varandra.
1997-03-20

Svar:
Detta sker genom att farkosten studsar elastiskt mot planeten. Ett försök som visar principen är följande

Försök: Låt en golfboll och en bordtennisboll falla tätt efter varandra. Vad händer när de studsar mot varandra? Rymdfarkosten får falla in mot planeten och göra en nära passage på baksidan. Den kommer då ut med samma fart relativt planeten men eftersom planeten rörde sig mot farkosten före passagen så har farten ökat.

Läs: I Gleerups gymnasiefysikbok "Upptäck fysik B" finns det bilder som beskriver detta.
1997-03-20