Svar:
Med hjälp av uppgifterna i svaret nedan, kan du räkna ut det själv.
Jordradien = 6380 km. Avståndet till solen = 150 miljoner km.
/KS 2000-01-30

Svar:
1. Bortser vi från luftmotstånd och en del andra besvärligheter kommer
du flyga rakt igenom, för att lugnt kliva ut med hastigheten 0 på andra
sidan. Se tidigare svar!

2. 2. Sök på Merkurius i denna databas! Slå i Nationalencyklopedin!
/KS 2000-03-29

Svar:

1.) Numera är det inte många som tror att Pluto har varit måne till Neptunus.

2.) På senare år har man upptäckt ett stort antal &34;mini-Pluto&34; där ute.
Det rör sig snarast om kometkärnor. Pluto är helt enkelt den största
av dessa kometkärnor. Området kallas Kuiper-bältet efter en holländsk
astronom, som förutsade det långt innan det upptäcktes. Sök på
Pluto i denna databas! Där finns mera information om detta.

3.) Liksom andra kometkärnor består Pluto mest av olika sorters is, som
vatten-is, kolsyre-is, metan-is och så vidare. Där finns säkert också
en del grus och sten.

4.) I princip kan man åka till Pluto, men resmålet rekommenderas inte.

5.) Det tog Voyager-sonderna ungefär 10 år att nå så långt ut. De var aldrig
nära Pluto.

6.) Varsågod
/KS 2000-02-06

Svar:
1. Det du i första hand beskriver här är hur en neutronstjärna bildas vid en
supernovaexplosion. Då är inte någon singularitet inblandad.



2. Vi ska nog använda svart hål i stället för singularitet (som egentligen
är ett matematiskt begrepp). Ett svart hål har massa och rörelsemängdsmoment.
Det senare innebär att ett svart hål kan snurra. Möjligen kan det också ha
elektrisk laddning, men den spelar knappast någon roll eftersom den snabbt
blir neutraliserad. Ur massan kan vi räkna ut Schwarzschildradien, som
definierar eventhorisonten, eller gränsen utan återvändo. Det som kommer
innanför försvinner från vårt universum. Ett svart hål har ingen tid, från
vårt universum sett.
/KS 2000-02-06

Svar:
Vi ska inte nu ge oss på att besvara dina frågor. Det är inget fel på frågorna,
tvärt om. De är i högsta grad relevanta idag. I stället sätter vi lite
material i dina händer, som säkert kommer att belysa problemställningarna.
Efter att du gått igenom det, kommer du säkert att formulera om frågorna.

Det fanns en tid när det var förbjudet att tala om tiden före big bang.
Så icke idag. Universums utveckling beskrevs då med allmän relativitetsteori.
Det går bra att räkna sig bakåt till den så kallade Planck-tiden eller då
universum var 10^-43 sekunder gammalt. Det nu synliga universum
var då ungefär 1 mm stort. Det låter pyttigt, men var för dåtida förhållanden
jättestort. Ljuset hinner nämligen bara gå 10^-31 mm på
10^-43 s.
Där blev det stopp.
Då kom kvantmekaniska effekter in, och för en del år sedan var allmänna
relativivitetsteorin och kvantmekaniken oförenliga.

Nu är läget annorlunda. Supersträngteorierna förenar de båda teorierna,
och nu kan man räkna sig baklänges förbi big bang. Det visar sig, att med
supersträngar uppstår ingen singularitet, universums täthet blir hög, men
inte oändlig. Intressant är att egenskaper hos universum före big bang,
skulle kunna vara observerbara i dagens universum.

I CERN Courier 2, Mars 1999 publicerades en populär artikel om dessa saker
med titeln Challenging the Big Bang: a longer history of time, länk 1 nedan. Författaren, Gabriele Veneziano har en hemsida där det finns många referenser till
artiklar, länk 2 nedan. Vad du lär dig av detta är att det arbetas intensivt på detta
område. Du har nog mest glädje av bilderna i alla fall.

Till sist: Inget är säkert fastlagt inom detta område, kosmologerna
trevar sig fram. Men det är väl kul att vi nu får prata om tiden
före big bang!
/KS/lpe 2000-02-09

Svar:
Den är tillräckligt ljus helt enkelt. Också Venus kan man se för blotta
ögat på dagen, men då ska man helst veta precis var man ska titta. I en
stjärnkikare kan man också se stjärnor mitt på dagen.
/KS 2000-02-08

Svar:
Om förklaringen är enkel vet jag inte, men det finns en förklaring.

I den tidszon vi tillhör används centraleuropeisk tid, och den gäller som
medelsoltid för 15:e längdgraden öster om Greenwich. Då tycker man
kanske att där skulle solen stå i söder klockan 1200. Så är det faktiskt
inte, det kan skilja upp till en kvart åt ena eller andra hållet.
Det beror på två saker, dels är jordens bana runt solen inte cirkulär utan
elliptisk, dels är jordaxeln inte vinkelrät mot jordbaneplanet.
Skillnaden mellan sann soltid och medelsoltid kallas tidsekvationen, se länk 1 nedan. Dessa effekter påverkar också tiderna för solens upp- och nedgång.

Tidsekvationen ekv definieras alltså av

ekv = medelsoltid - sann soltid

dvs

sann soltid = medelsoltid - ekv

Tidsekvationen orsakas av att jorden rör sig lite snabbare när den är nära solen i januari (se fråga [18013]) än i juli.

Den bakomliggande orsaken är Keplers andra lag (se fråga [12644]) som innebär att en planet rör sig snabbare när den är nära solen än när den är längre ifrån. Med ett modernt synsätt beror detta på att den potentiella energin är lägre när avståndet är litet varför rörelseenergin blir större.

Nedan visas tidsekvationen för Karlskrona. Tidsekvationen ser liknade ut för andra orter, kurvan är bara förskjuten upp eller ner beroende på hur långt öster eller väster om Sveriges tidsmeridian orten ligger. Tidsekvationen är t.ex. ökande i december-januari. Det betyder att den sanna soltiden blir tidigare och tidigare under januari (solen rör sig lite åt öster). Soluppgången blir alltså pga tidsekvationens ändring senare liksom solnedgången.

Dagens längd ökar alltså mer på kvällen än på morgonen: ökningen beror på att solen rör sig lite norrut (upp mot himmelsekvatorn) medan dagens förskjutning åt kvällssidan orsakas av tidsekvationen.

Se även tidsekvation i Nationalencyklopedin. För solens upp- och nedgång se Tables i Sky View Café.

/KS/lpe 2000-02-12

Svar:
Keplers lagar kan härledas från Newtons mekanik och gravitationsteori.
Det gjorde han själv i sitt huvudverk Principia. Slå i någon encyklopedi
eller uppslagsverk på Newton. Där hittar du fler detaljer.
Sök på Kepler i denna databas!
/KS 2000-02-11

Svar:
xf11 är troligen inte en komet utan en asteroid (småplanet). Strax efter att man
upptäckt den (1997) beräknade man att den skulle komma nära jorden år 2028.
Inom 50000 km, men felet var så stort att träff inte kunde uteslutas.
Sedan upptäckte man den på några gamla bilder, och nu kunde man beräkna
en mycket bättre bana. Nu visade det sig att den kommer missa jorden med
ungefär en miljon km (tre gånger månens avstånd, ungefär). Ingen fara alltså.
/KS 2000-03-29

Svar:
Se nedan! Omloppshastigheten blir snarare 3 km/s. För en satellitbana
nära jorden blir det 8 km/s.
/KS 2000-02-15