Svar:
Nedan finns en länk till bilder av Pluto med sin måne Charon. Clyde Tombaugh upptäckte Pluto år 1930. Det tar en rymdsond tiotals år att nå Pluto. 
/KS/lpe 1999-10-11

Svar:
Det finns massor av galaxer, en vanlig uppskattning är lika många som det finns stjärnor i vintergatan, dvs 100 miljarder stycken. Med rymdteleskopet Hubble skulle mankunna fotografera kanske 10000 miljoner galaxer. Bara en mycket liten bråkdel av dessa kan sägas ha namn. Den mest välbekanta är
Andromeda-galaxen,som fått sitt namn efter stjärnbilden. Det är vår närmsta storagranne, ja den är större än vintergatan. Den är faktiskt synlig förblotta ögat, om det är mörkt.

Hubbleteleskopet (HST) har tagit en bild av mycket avlägsna galaxer på ett område, som är ungefär en hundradel av månens yta, se bilden från HST. Där syns kanske 1000 galaxer, men bara en stjärna. Var är stjärnan?

/KS/lpe 1999-10-11

Svar:
Man känner inte till liv på andra planeter, men det är inte omöjligt att det finns. 
/KS 1999-10-04

Svar:
Man få komma ihåg att en fysikalisk teori (eller modell) aldrig
ger sig ut för innehålla sanningar. Modellen beskriver verkligheten,
bättre eller sämre. Det är till exempel en missuppfattning att
säga att Newton hade fel och Einstein hade rätt. NASA använder Newtons mekanik och gravitationsteori för sina rymdsonder.

Visst kan man ställa upp en modell som du beskriver, men den kan
avvisas enligt en princip, som formulerades reda på 1300-talet.

Ockhams rakkniv innebär att man bör inte anta existensen av flera ting eller företeelser än nödvändigt för att förstå eller förklara de ifrågavarande - konkreta iakttagna - fenomenen. Det vill säga: ju enklare desto bättre! (se Ockhams_rakkniv)

Det har gjorts många undersökningar om naturkonstanterna ändras
med tiden. Ingen har funnit något tecken på detta.

Den här "förminskningsmodellen" ger ingen förklaring till
tidsutvecklingen. För 10000 miljoner år sedan var kvasarer
vanliga, nu finns knappast några. Inte heller 3-gradersstrålningen
går att begripa.

Men det är jättekul att ni funderar på dessa saker. Och att ifrågasätta
är mycket viktigt!
/KS/lpe 1999-10-07

Svar:
Jodå, den tekniken används för att slunga ut rymdfarkoster
ut i solsystemet, se Gravitational slingshot, Basics of Space Flight (JPL) och Basics of space flight. Det är inte bara rörelseriktningen utan också farten som ändras. Ska rymdsonden ut vill man ju
att farten (och energin) ökar. Som du mycket riktigt misstänker,
tas energin från planetens rörelseenergi, men inte av rotationsenergin, utan av banrörelseenergin. Men det är så lite,
att det överhuvud taget inte märks.

Man kan beskriva effekten så här: antag att vår rymdsond kommer till en planet "innifrån" (från närmare solen än planeten). om sonden går "bakom" planeten kommer den naturligtvis att bromsa planeten lite. Detta betyder att planetens rörelemängdsmoment i förhållande till solen minskar. Men rörelemängdsmomentet måste bevaras. Det är vår sond som åstadkommer detta genom att den accelereras i planetens rörelseriktning. Vi kan alltså accelerera vår rymdsond utan att använda bränsle genom att använda lite av planetens rörelseenergi.

Praktexemplet är
Cassini, länk och bild nedan, som skickats upp mot Saturnus. Först åker den in
mot mot Venus, och får en spark där ut mot jorden, som sparkar den
in mot Venus en gång till. Där får den en ny spark, denna gång ut mot Jupiter, som sparkar den vidare mot Saturnus. Är det inte ett fantastiskt rymdjongleri? Dessa trick gör att man kan skicka en
ungefär 10 gånger tyngre rymdsond än om man hade skickat den direkt.

Någon har räknat ut att millennieskiftet fördröjs en miljondels
sekund på grund av att Cassini "stal" energi av jorden.

NOT 1: Om sparken kommit från rotationsenergin hade Venus
inte varit användbar, för den snurrar knappt alls.

NOT 2: Ovanstående är i princip samma effekt som för bollarna i fråga [153] - skillnaden är att där kolliderar bollarna i stället för att påverka varandra med tyngdkraften.

/KS/lpe 1999-10-20

Svar:
Vatten i flytande form finns som bekant på jorden, men också
troligen på Jupitermånen Europa, men knappast någon annanstans. Mycket tyder på att det funnits
på Mars för miljarder år sedan, till och med i form av oceaner.

Is finns sannolikt på månen nära polerna, på Mars, på Jupitermånarna
Europa och Ganymedes, på Saturnusmånen Titan, i Saturni ringar, på
Pluto och i kometkärnor.

Små mängder av vattenånga finns i atmosfären hos de fyra så kallade gasplaneterna (Jupiter, Saturnus, Uranus, Neptunus). 
/KS 2000-03-29

Svar:
För 2 miljoner år sedan var det sig ganska likt här på jorden. Våra förfäder drog omkring på afrikanska savannen. Visserligen har en del djurarter försvunnit sedan dess, men många finns kvar, kanske något förändrade. Under dessa 2 miljoner år har åtskilliga inlandsisar hyvlat av våra trakter, men mellan nedisningarna var det nog ungefär som nu.

Om man säger att det går 5 generationer på 100 år, svarar 2 miljoner år mot 100000 generationer. Man hisnar.
/KS 1999-10-11

Svar:
Man kan dela in kometerna i två grupper: kortperiodiska och långperiodiska. Gränsen kan sättas vid en omloppstid på ett par hundra år. De kortperiodiska var alla från början långperiodiska, men vid något tillfälle kom de nära en stor planet, som ändrade banan till kortperiodisk. För dessa kometer kan man räkna ut banrörelsen, som man gör för planeterna. De långperiodiska kometerna ser vi första gången. Vi visste inte att den fanns innan den dök upp. Så var det med den sista stora kometen (Hale-Bopp).

När solsystemet uppkom, bildades först en massa himlakroppar av typ asteroider. De allra flesta har sedan, på ganska kort tid, slagit ihop sig och bildat planeterna. Mellan Mars och Jupiter blev några kvar, och de bildar asteroidbältet.  
/KS 1999-10-18

Svar:
Ja, men det är sällsynt. I klotformiga stjärnhopar finns stjärnor som verkar vara yngre än sina grannar. De är troligen resultat av stjärnkrockar. 
/KS 1999-10-15

Svar:
Månytans temperatur varierar mycket mellan dag och natt.
Man har mätt temperaturer mellan +115 och -180 ^oC.

Månen består av sten som inte är särskilt olik sten på jordytan.
Det är faktiskt många som tror att månen kommer från jorden.

Nästan 400000 km, eller ungefär 1 ljussekund.

Månen går i en oval bana kring jorden, men den skiljer sig inte så
mycket från en cirkel.

Tänk ut en metod att bestämma om månbanan är oval!
/KS 1999-11-18