Svar:
Det har säkert varit varmare förr på Mars. Bilder frånMars Global Surveyor tyder på att det har funnits flytande vatten på Mars, vilket knappastär tänkbart idag. Man har numera ganska säkra tecken på att för
inte så länge sen fanns em mäktig ocean på Mars: Mars Orbiter Laser Altimeter (MOLA) Elevation Map . Men vi är inte alls säkra på, att liv funnits där.
/KS/lpe 2001-03-20

Svar:
Att besöka planeter i vårt solsystem är väl ingen omöjlighet, Mars till exempel. En sådan expedition skulle ta några år.

Avståndet till den närmsta stjärnan är ohyggligt mycket större. Där finns inga vettiga ideer om hur man skulle kunna ta sig dit. 
/KS 1999-02-26

Svar:
Åjo, visst har vi ett rymdprogram i Sverige. Du kan gå till
Rymdstyrelsen och ta reda vad dom håller på med. Där kan du också läsa om den svenske astronauten.
/KS/lpe 1999-10-11

Svar:
Vi vill hänvisa till kapitel 8.8 Kosmologi, sid 278 i Gunnar Larsson-Leanders bok Astronomi och Astrofysik. Där är fältekvationerna utförligt diskuterade. Om boken inte finns på biblioteket, ska de kunna skaffa fram den åt dig. 
/KS 1999-02-28

Svar:
Vi ska börja med den kosmologiska konstanten, som vi tydligen inte tagit upp tidigare. Einstein var tidigt klar över att fältekvationerna i den allmänna relativitetsteorin inte tillåter ett statiskt (oföränderligt) universum. Expansionen av universum var inte upptäckt då. Därför införde han 1917 en ny term i en av ekvationerna, den kosmologoska konstanten (brukar betecknas med l). Fenomenet skulle motverka gravitationen på stora avstånd. När sedan expansionen upptäcktes, tyckte Einstein att han hade gjort en dundertabbe med den där konstanten. Nu har man på senare år fått fram data, som tyder på att universums expansion accelererar. I det sammanhanget har den kosmologiska konstanten blivit aktuell igen. Se svaret på fråga nedan.

I övrigt hittar du nog svaren i denna databas. Sök till exempel på Big Bang och Big Crunch och Hubblekonstanten och supernovor och andra universa.

Är du inte nöjd med vad du hittar, är du välkommen åter!  
/KS 1999-08-25

Svar:
Det finns tre typer av stabila himlakroppar, det vill säga att de är
stabila också vid absoluta nollpunkten. I alla tre fallen garanteras
stabiliteten av Paulis uteslutningsprincip (två fermioner kan inte
sitta på samma plats, kan inte ha alla kvanttal lika). En fermion är
en partikel med halvtaligt spin (exempel: elektron, proton, neutron). 
Har man många fermioner samlade inom en begränsad volym, brukar
man tala om en fermigas.

De tre typerna av stabila himlakropparna är:

I. Planeter (från en sten till Jupiter), Paulis uteslutningsprincip,
tillämpad på elektronerna, gör atomerna hårda.

II. Vita dvärgstjärnor, gravitationen balanseras av elektronernas fermigastryck. Beteckningen vit dvärgstjärna är vilseledande, den kan
vara helt svart.

III. Neutronstjärna, gravitationen balanseras av neutronernas fermigastryck.

Vanliga stjärnor existerar bara så länge det termiska gastrycket kan
balansera gravitationen. När energiproduktionen upphör på grund av att kärnbränslet tar slut, övergår stjärnan till ett av ovan beskrivna
tillstånd, eller: (nu till dina frågor)

1. Om den döende stjärnans massa är tillräckligt stor (ungefär 3 solmassor)
kan inte ens en neutronstjärna bildas. Materien i stjärnan viker sig då
ut ur vårt universum och bildar ett svart hål.

2. När energiproduktionen upphör, kallnar stjärnan, och krymper.

3. Stjärnans öde bestäms av dess massa. (För dubbelstjärnor är det mera
komplicerat) Solen kommer att sluta som en vit dvärgstjärna. Men innan
dess blir det ett fyrverkeri, då solen ökar sin lyskraft hundrafalt.

Sök på svart hål och neutronstjärna i denna databas.
/KS 1999-03-16

Svar:
Det här var en kul fråga. Den tidsindelning som anges i tidningarnas horoskop var korrekt för 2000 år sedan. Idag har schemat förflyttats ungefär en stjärnbild. Alltså: Alla läser fel horoskop!  
/KS 1999-03-17

Svar:
Det är inte fråga om ljusår, utan om ljusminuter. Avståndet till Mars varierar mellan 4 och 20 ljusminuter. Till solen är det 8 ljusminuter, och till månen är det 1 ljussekund. 
/KS 1999-03-30

Svar:
Alla planeterna, liksom solen, är ungefär lika gamla, 4500 miljoner år. 
/KS 1999-04-15

Svar:
I vårt solsystem bildas knappast några nya planeter, men i andra solsystem är det fullt tänkbart. 
/KS 1999-04-15