Svar:
 Nej, något sådant fenomen känner vi inte till. Månens mest påtagliga inflytande här på jorden är tidvattnet i haven (det finns faktiskt på land också). Det beror ju på månens dragninskraft, och är ett invecklat, men absolut inget mystiskt fenomen.
/KS 1998-10-05

Svar:
Det är nog ganska mycket som tyder på att det verkligen finns is vid månens poler. Om du kan få tag på Sky and Telescope, november 1998, så
finner du en artikel om det på sidan 19.

Du har alldeles rätt, också is avdunstar. Men denna isen befinner sig på
de kallaste platserna på månen, dit solen aldrig når, alltså djupa kratrar
i polarområdena. Då dunstar isen väldigt långsamt. Man kan tänka sig
att det har gått till så här: En komet slår ner på månen. Den består
ju mest av vatten, som omedelbart blir vattenånga. Nu har månen en tillfällig atmosfär. Månens gravitation är för svag för att behålla den i
längden, men den försvinner inte omedelbart. En del kan hinna frysa fast
på de kallaste områdena. Troligen finns isen inte på ytan, utan är begravd
under ett lager måndamm. 

Du kan hitta mera på NASA's hemsida för Lunar Prospector. Bilden på sonden är från NASA. Det instrument
som registrerat vattnet är neutronspektrometern, se länken.

/KS/lpe 1999-10-11

Svar:
 Det mest avlägsna man kan se är den så kallade bakgrundsstrålningen,
som idag har en temperatur på 3 K. Den uppstod när universum plötsligt
blev genomskinligt när vätet övergick från joniserat till neutralt
tillstånd. Det skedde 300000 år efter big bang. Avstånden dit är inte
lätt att ange, men låt oss säga ungefär 15 miljarder år. Denna strålning
registreras med radioteleskop för våglängder på 0.1 - 1 mm, både här
på jorden och ute i rymden. Efter denna epok följde en ganska lång,
mörk period, då inget ljus sändes ut. Så småningom började galaxer och
stjärnor bildas. Vi är nära att kunna studera de första galaxernas
ljus med de största optiska teleskopen. Med nuvarande teleskop
tror man sig kunna se galaxer på ungefär 12 miljarder ljusårs avstånd.
Fantastiska bilder och annan information kan du hitta på NASA's hemsida för Hubble teleskopet: Astronomy Resources from STScI.

Det största vi känner till är rimligtvis universum.

Om avståndsmätning i rymden har vi tidigare svarat på.

Om du menar grundämnen, så är de precis de samma som här, bara i andraproportioner.

Vi vet helt enkelt om det finns liv någon annan stans, men eftersomdet finns så kolosalt många sjärnor, skulle det vara konstigt om det inte fanns.

Ett pinsamt faktum är, att mer än 90% av materien i universum vet viinte vad det är, den så kallade mörka materien. Den märks på sintyngdkraft, men hittills på inget annat sätt.

I övrigt hänvisar vi till följande bok: Astronomi från Big Bang till Planeter av K G Karlsson och C-I Lagerkvist.

/KS 1999-10-11

Svar:
Finns det någon svårare fråga? En fysiker är inte bättre på att
svara än någon annan. Nu ska vi göra som politikerna; svara på något
annat. Den nya frågan är: Varför finns det något överhuvudtaget?

Även om vi inte kan ge det slutliga svaret, kan vi komma en bit på väg.
Vi är nu ganska säkra på, att universum startade i en ursmäll (Big Bang). Materia och antimateria borde då ha bildats i exakt lika mängder. Om nu naturlagarna var enkla och symmetriska, borde
materien och antimaterien, i ett senare skede, ha förintat varandra
nästan fullständigt. Det borde egentligen inte finnas något alls
(annat än strålning). Ändå får vi konstatera, att vi sitter i ett
universum av materia, antimaterien saknas. Nu kan man visserligen
räkna ut, att det mesta faktiskt förintades, bara en tiomiljarddel
blev kvar. Inte mycket, men tillräckligt för att vi ska kunna finnas.

Nu är tydligen naturen mera komplicerad än den behövde vara. År 1964 gjordes en upptäckt, som innebär att det finns en liten
asymmetri mellan materia ooch antimateria. Den kände ryske fysikern
Andrej Sacharov ställde lite senare upp ett antal villkor, som
skulle behövt vara uppfyllda, för att denna lilla asymmetri
ledde till att det blev något kvar.

I Forskning och Framsteg, nr 7 1998 sidan 10 (Forskning & Framsteg, webbarkivet), kan du läsa mera. Rubriken på stycket är Brott mot symmetrin funnet. 

/KS/lpe 2003-02-13

Svar:
Det vet man inte med säkerhet, men vissa data talar för att så skulle
vara fallet. Man kan mäta avlägsna galaxers hastighet genom att mäta
spektrallinjernas förskjutning ( dopplereffekt ). För att undersöka
universums framtida öde, måste man också kunna mäta avståndet, och
det är svårare. Den metod där man kommer längst bort, är att använda
en viss typ av supernovor som standardfyrar. En bra artikel som
handlar om dess saker hittar du i Forskning och Framsteg Nr 4 1998, sidan 24, Forskning & Framsteg, webbarkivet.  
/KS 1998-10-09

Svar:
Ytterst beror det på, att jordaxeln inte är vinkelrät mot jordbanans plan. Det skull vara bäst om du kunde hitta en modell, som visar hur det funkar. Detta gör, att både dagens längd och solhöjden varierar när jorden snurrar runt solen. Det är ju solen som värmer jorden. När solen står lågt, och är uppe kort tid blir det kallt.

Praktisk övning Mät solhöjden vid middagstid, och se hur den varierar. När vi har sommartid inträffar middagen klockan 13:00, annars 12:00 (ungefär). Leta ut någon lämplig stolpe och mät skuggans längd. Det här kommer ta lite tid, men det är ju inte så mycket jobb var gång. Vi hoppas på många soliga dagar! 
/KS 1998-10-12

Svar:
Vad gravitationen egentligen är går nog inte att svara på. Den finns,
du märker det själv just nu, när stjärten trycker mot stolen.

Att kraften beror på massan är väl lättare att förklara. Kraften mellan
två likadana atomer är alltid lika stor. Ta två atomer (1 1). Lägg så
till en atom till den ena (1 2). Då blir kraften dubbelt så stor.
Lägg så till ytterligare en atom (1 3). Då blir kraften 3 gånger så
stor. Lägg så till 997 atomer (1 1000) Då blir kraften 1000 gånger
så stor. Kraften beror på massan!

Dina funderingar om varför månen alltid vänder samma sida åt jorden,
är nog ganska riktiga. Om det kanske inte behöver vara just "en stor
klump", så är nog månens massa ojämnt fördelad.

Den "kalla fusionen" som väckte stort uppseende i pressen för en del
år sen, var antingen bluff eller missförstånd. Men det finns ett
väletablerat sätt att uppnå kall fusion, det kallas myonkatalyserad
kall fusion. En myon är en sorts tung elektron, som lever ungefär
en miljondels sekund. Katalys innebär att ett ämne (katalysator)
höjer hastigheten i en process utan att det själv förändras. Myonen ersätter
elektronen i en väteatom. En sådan myonisk väteatom kan nästan utan
hinder tränga in i en annan väteatom, så att fusion blir möjlig.
I en blandning av tungt och trippeltungt väte, hinner myonen katalysera
kanske 100 fusioner innan den sönderfaller. Det producerar en hel del
energi, men tyvärr inte tillräckligt mycket som behövs för att
tillverka myonen. Så vi vinner ingen energi på det.

En bild på en atom ser faktiskt inte så kul ut. En liten diffus kula!  

/KS 1998-11-06

Svar:
I princip kan också en liten massa bilda ett svart hål, bara vi kunde hitta ett sätt att klämma ihop den. I astronomiska sammanhang är det gravitationen som klämmer ihop,och då finns begränsningar. Solens massa räcker inte, den kommer sluta som en vit dvärgstjärna. Det är en kompakt stjärna, men inget svart hål.

Först trodde man inte att ett svart hål kunde avge någon
energi, men Stephen Hawkins upptäckte att hålet kan kröka
rummet så kraftigt, att det kan bildas ett partikel-antipartikel
par, som kan ge sig iväg. Energin tas från hålet. På så
vis avdunstar hålet sakta, för att till slut försvinna
helt och hållet. För ett svart hål som bildats av en stjärna,
tar det mycket, mycket lång tid.
/KS 1998-11-09

Svar:
Jovisst har du rätt! När vi tittar långt tillbaka i tiden borde vi se allt samlat i en klump. Saken är bara den, att vi sitter mitt i klumpen. Den lilla klumpen täcker hela himlen. Sen är det så, att många tror, att den lilla klumpen är oändligt stor. Hisnar det? 
/KS 1998-11-06

Svar:
En komet brukar beskrivas som en smutsig snöboll. Den kan vara några kilometer i diameter och går i en avlång bana runt solen. När den kommer nära solen smälter isen av solvärmen och smutsen frigörs. Det är så kometens svans bildas. Smutsen (stoftet) som frigörs kommer att gå i ungefär samma bana runt solen. Träffar en sådan stoftpartikel (meteor) jorden, kommer den att brinna upp i övre atmosfären. Vi ser ett stjärnfall. Varje år i början av augusti passerar jorden banan av en komet, där skräpet har brett ut sig längs hela kometbanan. Man kan då se kanske 50 stjärnfall i timmen. Det finns alltså ett klart samband mellan kometer och meteorer, men sedan finns meteorer som inte har med kometer att göra. 
/KS 1998-11-06