Svar:
Aberrationen orsakas av jordens rörelse i förhållande till ljusstrålen från en stjärna. Låt oss ta en enkel analogi: Det regnar och det är ingen vind. Regnet faller då rakt ner och du skyddas väl av ett paraply rakt över huvudet. Men vad händer när du börjar gå? Jo, då kommer regnet snett framifrån, och du måste luta paraplyet lite framåt för att du inte skall bli våt.

Jag förstår inte ditt resonemang om att jordens bana ligger öst-väst-plan. Eftersom jorden går i en cirkelbana går en punkt på jorden över året i alla väderstreck. Titta på figuren nedan. Eftersom vi skall mäta vinklar till stjärnor absolut (två stjärnor nära varandra påverkas lika mycket, så en relativmätning är meningslös), så behöver vi eliminera inverkan av refraktionen pga atmosfären. Detta gör man bäst genom att observera stjärnor i zenit (rakt upp).

Låt oss börja med att observera en stjärna i en riktning vinkelätt mot jordbanans plan (ekliptikan). Denna är i zenit i de rödmärkta punkterna i figuren. Lägg märke till i vilket väderstreck jorden rör sig sett från de röda punkterna: september - norr, december - väster, mars - söder, juni - öster.

Jordens årliga cirkelrörelse kommer att få stjärnan att röra sig i en cirkel med radien c:a 20" (bågsekunder, 1 bågsekund = 1/3600 grad). En stjärna på ekliptikan kommer att röra sig fram och tillbaka längs en linje, och en stjärna mellan 0^o och 90^o från ekliptikan kommer att röra sig i en ellips med halva storaxeln = 20".

Bradley lyckades 1725 mäta aberrationen hos en stjärna, men det tog honom ett par år innan han kommit på den korrekta förklaringen.

Det är utomordentligt enkelt att räkna ut storleken på aberrationen: Om vi bortser från jordens rotation (max 500 m/s) så är jordens banrörelse kring solen (c:a 30 km/s) den primära orsaken till aberrationen. Den maximala avlänkningsvinkeln med ljushastigheten 300000 km/s blir

30/300000 = 0.0001 radianer = 0.0001(180/pi)3600 = 20.6"

Bradleys observation av aberrationen gav det slutgiltiga beviset för att Kopernikus hade rätt att jorden rör sig kring solen och inte tvärt om. Avsaknaden av parallax (se parallaxmetoden) var visserligen det huvudsakliga argumentet mot att jorden skulle röra sig runt solen, men även aberrationen visade på rörelse. (Anledningen att man inte kunde mäta upp någon parallax hos stjärnorna var ju att den var mycket liten eftersom stjärnorna befinner sig mycket långt bort.)

Wikipedia har en utmärkt artikel om ämnet: Aberration_of_light.

Fotnot:

Dansken Ole Römer hade redan 1676 genom att observera förmörkelser hos jupitermånarna visat att ljushastigheten var ändlig. Aberrationen blev då ännu ett argument för detta.

/Peter E 2008-01-16