Svar:
Detta har vi svarat på tidigare. 
/KS 1998-11-16

Svar:
Man har många indirekta observationer, som visar att det finns elektroner. En sådan upplever du just nu. I bildskärmen sätter man fart på elektroner, som daskar i speciella färgämnen på insidan av skärmen. Elektronernas energi omvandlas till ljus, som gör att du kan läsa detta. Det finns inget mikroskop där man direkt kan se en elektron. En elektron har ingen storlek alls, så vitt vi vet är den punktformig. Den verkar på sin omgivning framför allt genom sin elektriska laddning. 
/KS 1998-11-16

Svar:
Vi känner till 115 grundämnen. De tyngsta är oerhört kortlivade, de
sönderfaller på tusendelar av en sekund. Element nummer 112 har fått
det provisoriska namnet Unumbium, som anger att det är odöpt. Dessutom
har man hittat element nummer 114, 116 och 118. Här hittar du periodiska systemet och genomgångar på
engelska av alla ämnena: WebElements.
/KS 2000-04-20

Svar:
1. Det bästa stället att hitta information om grundämnenas linjespektrum är
NIST (National Institutet of Standard and Technology) databas i USA: ATOMIC SPECTRA DATABASES.


2. Verkligheten är mycket mera komplicerad. Det du beskriver med din formel
är grovstrukturen hos väte - de verkliga energierna beror också på elektronens
spinn och rörelsemängdsmoment. Grundtillståndet i väte är bestämt till nästan
godtycklig noggrannhet, teoretiskt, och experimentellt åtminstone till
åtta siffrors noggrannhet.

3. Radien på en atom är egentligen inte väldefinierad, utan beror på hur man
mäter den. Vid kollisionsförsök kan man se på träffytan en storhet som motsvarar
radien. Om man definierar storleken hos väteatomen, som att den motsvarar
den mest sannolika radien hos elektronens bana, så är den teoretiskt mycket
väl bestämd - till godtycklig noggrannhet!

4. Energinivåerna hos väteatomen är inte stabila (utom det lägsta - grundtillståndet),
utan övergångar sker spontant mellan dem. Det konstanta
hos energinivåerna är deras värden. Jämför med att läget på Lund och Sollefteå
är konstant, men man kan fortfarande förflytta sig emellan dem.

5. Olika tillstånd hos atomen, även väte, lever olika länge. En väteatom i
vätgas utsätts för kollisioner med andra atomer hela tiden. En spektrallinje
från en viss nivå kan bara observeras om fotonen utsänds tillräckligt snabbt,
innan väteatomen kolliderar med en annan väteatom. Antalet kollisioner beror
på temperaturen och därför beror linjernas uppkomst på den. De beror också på
densiteten hos gasen. Faktum är att relativa intensiteter hos linjer är ett
sätt att mäta densitet och temperatur i Universum - vi kan ju inte åka till
en avlägsen nebulosa och mäta. Spektrums utseende skvallrar om förhållandena
inuti nebulosan.

6. Ja, de kan stråla i mycket långvågigt "ljus". Väte sänder ut 21 cm strålning
genom att byta riktning på sitt kärnspinn - det händer till och med i den kalla
världsrymden!
/Tomas Brage 1997-03-20

Svar:
Kall fusion innebär att man vid rumstemperatur skulle kunna slå samman två kärnor av tungt väte till helium och då få ut en massa energi. Problemet är att vätekärnorna är elektriskt laddade och stöter bort varandra. För
att de skall kunna beröra varandra och smälta samman till en kärna måste
man kollidera dem med så hög fart att man övervinner de elektriska krafterna
som stöter isär dem. För detta behövs höga temperaturer = höga farter på
kärnorna och att man har en gas av väte med mycket stor täthet = stor
sannolikhet för kollision.

Vissa experiment som gjordes för några år sedan
tydde på att man skulle kunna slå samman vätekärnor vid rumstemperatur genom
att utnyttja att man kan få mycket höga tätheter av vätgas genom att suga upp
gasen i palladium genom elektrolys, se bilden nedan. Senare experiment har inte kunnat bekräfta
detta och det anses nu allmänt att det första experimentet inte var riktigt
utfört eller möjligen var fusk.

Se vidare Kall_fusion, Cold_fusion och webbsidor under länk 1. Länk 2 är en detaljerad genomgång av skeendet och diskussion om vad som gick fel.

/Lars Gislén/lpe 1997-03-20

Svar:
Det här är en stor och viktig fråga som sysselsatt astrofysikeri många år. Först kan vi konstatera, att universum är ungefär 15miljarder år gammalt, men solsystemet är bara 4.5 miljarder år.Det har funnits stjärnor innan solsystemet bildades, och det mesta av materien isolsystemet har funnits i äldre stjärnor, som sedan exploderat.Här är en kort sammanfattning av hur de olika grundämnena bildats:

Väte, helium, en del litium: explosionen Big Bang.

Övriga grundämnen upp till järn: Olika kärnprocesser i jättestjärnor,som sedan exploderat. Även supernovor av typ Ia.

Grundämnen tyngre än järn: Huvudsakligen vid supernovaexplosioner.

Detta är naturligtvis en förenklad bild. Det finns tjocka böckeri ämnet. Slå gärna på supernova och grundämnenas ursprung i Nationalencyklopedin. 
/KS/lpe 1999-05-05

Svar:
Den har ingen vilomassa. En partikel som far med ljushastigheten kan, enligt relativitetsteorin, inte ha någon vilomassa. Det betyder att en foton kan ha hur liten energi som helst. Ljusets energi (E)
är relaterad till frekvensen (f) enligt:

E = f h

där h är Plancks konstant. Någon vilomassa kan vi inte blanda in. Ändå påverkas ljuset
av gravitationsfält så att det böjs av.
/KS 1999-02-04

Svar:
Man kan säga att en neutrino är en elektron som saknar elektrisk laddning. Det gör att den har väldigt svårt att reagera med materia. Genom dig passerar varje sekund miljoner miljoner neutriner från solen, men du märker inget. Både elektronen och neutrinen räknas till leptonerna. De andra leptonerna är två olika "tunga" elektroner och deras neutriner.
/KS 1999-01-31

Svar:
Det är molekylerna och atomerna som inte rör sig vid absoluta nollpunkten. Förhållanena inne i atomkärnan påverkas inte alls. Uran, plutonium och alla andra radioaktiva ämnen sönderfaller som vanligt.

Fundera: Vad händer med radioaktiviteten när ett ämne ingår i en kemisk förening?
/KS/lpe 1999-11-11

Svar:
Jo, det finns olika sorters neutriner. Här är en lista på alla leptoner man känner till:

elektron, elektronneutrino

myon, myonneutrino

tauon, tauonneutrino

Dessutom finns antipartiklar till var och en av partiklarna ovan. 
/KS 1999-03-09