Visst blir det en massa reflexer i en vanlig spegel också! Ta din laserpenna och lys på en spegel med mycket liten vinkel. Man kan
se upp mot 10 ljuspunkter. Om man lyser med stor vinkel, betstår
bilden av dessa kanske 10 överlagrade bilder. I vanliga fall
gör det inte så mycket, för en bild dominerar helt. Det är den
som har reflekterats första gången i försilvringen, och den har nummer två
i serien. Vad man vinner på att vinkla spegelytorna, är att alla
dessa sekundärbilder hamnar utanför huvudbilden av bakrutan.

Hur funkar det? Dra två parallella linjer på ett papper (spegeln).
Dra en linje (ljuset) som bildar ungefär 45 graders vinkel mot spegeln.
Strunta i refraktionen (ljusbrytningen), den behövs inte för denna
förklaring.
Den första reflexionen sker mot den yttre glasytan, den andra mot den
försilvrade ytan (huvudbilden). En del av huvudbildens ljus speglas
tillbaka mot silverytan, och så vidare. På så vis uppstår en hel
serie av (allt svagare) bilder.

Upprepa sedan detta med vinklade ytor. LÃ¥t nu ljuset falla in
vinkelrätt.Det här är lite svårare.
Vinkeln mellan spegelns ytor ska inte vara särskilt stor, kanske 5 grader. Tänk på
att utfallsvinkeln är lika med infallsvinkeln! Man får en bild
(huvudbilden) som speglats i silvret (första speglingen där),
en bild under, och en serie av bilder över (eller tvärs om).
Är det så det ser ut med din laserpenna?
/KS 2000-04-05

Att ljusets hastighet alltid är konstant (i vakuum) är ett antagande
(så kallat postulat) man gör i den speciella relativitetsteorin.
Det kan därför inte förklaras inom ramen av relativitetsteorin.
Eftersom teorin tycks stämma väl med mätresultat, får vi helt
enkelt konstatera att naturen tycks vara så. Man kan också
undersöka saken med den nyare elektromagnetiska teorin
(kvantelektrodynamiken). Där beror ljusets hastighet på vissa intressanta egenskaper hos vakuum.

I många fall kan det vara svårt att säga vem som var först, men
inte i detta fallet. Det var en dansk astronom som hette Ole Römer.
Året var 1676 och platsen Paris. Han mätte tidpunkterna för
förmörkelser av jupitermånen Io, alltså tidpunkterna då Io
går in i och ut ur Jupiters skugga. Han fann en periodisk variation
med perioden lite mer än ett år. Avståndet till Jupiter varierar ju när
jorden går i sin bana runt solen. Han insåg att den periodiska variationen kunde förklaras om ljuset hade ändlig hastighet, och
han räknade ut ungefär rätt hastighet. Tänk att detta var över
300 år sedan. Ganska genialiskt, eller hur?

Slår man på ljus i Nationalencyklopedin blir man lätt
förvirrad. I texten beskrivs Ole Römers metod på ett sätt,
och i bildtexten på ett helt annat sätt. I själva verket är
det två oberoende metoder. Han använde sig av båda, och eftersom
de gav samma resultat, kunde han känna sig ganska säker på att han hade rätt.
Mera kan du läsa om det här: The Speed of Light.
/KS/lpe 1999-10-15

Experiment: Skicka ljuset från en laserpenna mot ett prisma.
Vad händer?

/KS 2000-03-28

I ett prisma delas det vita ljuset upp på samma sätt. De olika färgerna
är helt enkelt olika våglängder på ljuset. Det blå ljuset bryts mest,
det röda minst.

/KS 1999-09-02

I korthet: Ljuset är en (elektromagnetisk) vågrörelse, och färgen har med våglängden att göra. Vi kan se färger, därför att i näthinnan i ögat finns tre typer av celler (tappar), som är känsliga för blått, gult och rött ljus. I mörker funkar inte tapparna, utan stavarna tar över, och av dem finns bara en sort. När det är riktigt mörkt ser vi inga färger. Det där med varma och kalla färger är kanske inte en fysikalisk fråga. Du kan nog klara av det lika bra som vi. Fundera!
/KS 1999-09-02