Svar:
Om vi vill ange läget på en yta, säg jordytan, så behöver vi ange två tal, till exempel longitud och latitud. Ytan är tvådimensionell, därför behövs det två tal för att ange läget. Betrakta nu ett flygplan. För att ange dess läge så måste vi använda tre tal: longitud, latitud och höjd över havet. Luftrummet är alltså tredimensionellt. Låt oss gå vidare och betrakta händelser som är lokaliserade i tid och rum. Vi kan som exempel ta händelsen att en motor i flygplanet stannar. För att ange var och när detta sker så anger vi fyra tal: longitud, latitud, höjd och tidpunkt. Alltså är tiden den fjärde dimensionen. I "vanlig" geometri kan vi ju vrida oss: Då blir begrepp som vänster och höger beroende av observatören. På motsvarande sätt kan tid och rum delvis blandas i relativitetsteorin.

Nu till den elfte dimensionen!
Låt oss först göra ett tankeexperiment: Anta att vi levde i en tvådimensionell värld. Då visste vi inget om den tredje rumsdimensionen. Vågutbredningen i denna värld skulle bli annorlunda än i en tredimensionell värld. En dag upptäcker en fysiker att det blir lättare och vackrare om han/hon "låtsas" att världen är tredimensionell när man räknar på vågor. Teorin och beräkningarna görs alltså i ett abstrakt rum som har högre dimension än det "riktiga". För att göra förutsägelser i det "vanliga" rummet måste man på något sätt projicera från det större rummet till den verkliga världens två dimensioner.

På samma sätt är det med alla dimensioner som är större än fyra. Det var bland annat den svenske fysikern Oscar Klein som först betraktade fem-dimensionella rum i fysikaliska sammanhang. För närvarande är det i den så kallade strängteorin som man laborerar med rum av hög dimension. Den elfte dimensionen är alltså ett räknetekniskt hjälpmedel.

Se vidare String_theory .

Nyckelord: strängteori [7];