Svar:
En ringklocka ser ut som på nedanstående bild (från länk 1). Den består av en elektromagnet (spole med järnkärna) som drar åt sig en järnbit som sitter på en plan fjäder. På fjädern sitter också en brytare, som bryter strömmen till elektromagneten när järnbiten nått tillräckligt långt. Då slutar elektromagneten dra åt sig järnbiten, och fjädern går tillbaka till viloläget. Då sluter brytaren strömmen, och elektromagneten börjar dra igen. Så fortsätter det. Järnbiten kommer alltså att vibrera fram och tillbaks. Förlänger man sedan fjädern och förser den med en kula och låter kulan slå på en klocka, ja, då är ringklockan komplett.

Se länk 2 för mer om ringklockor. Där kan man se att man kan även driva ringklockan med växelström. Man måste emellertid ha en transformator som tar ner spänningen till ofarliga 20 V. Om bara växelströmmens frekvens (normala 50 Hz bör vara OK) är betydligt större än fjäderns naturliga frekvens kommer ringklockan att fungera precis som en som drivs med likström som i nedanstående bild. Detta eftersom elektromagneten attraherar järnbiten oberoende av strömmens riktning.

Se även fråga 4432 och fråga 16037

Nyckelord: ringklocka [5];

1 http://www.edu.helsinki.fi/astel-ope/ruotsi/elektricitet/elektromagnetismens_tillampningar.html
2 http://home.howstuffworks.com/home-improvement/repair/doorbell2.htm