Svar:
Det är ett sällan använt ord. Det hänger samman med kemisk reaktivitet, eller en atoms förmåga att binda en elektron. Vanligare är att man talar om elektronegativitet eller elektrodpotential (lägg märke till "d"-et). Extremerna på skalan är fluor och litium. Fluor är ytterst negativt, medan litium är starkt positivt. Det innebär att fluor lätt binder en extra elektron medan litium vill avge en. Begreppet elektromotans hänger också samman med det här. Det är vad man förr kallade EMK, eller elektromotorisk kraft (det är ju inte fråga om någon kraft). För att vara precis, så är ett ämnes elektrodpotential dess elektromotans i förhållande till en väte-elektrod. Krångligt? Slå på elektrodpotential i Nationalencyklopedin .

Experiment: Gör en kopparsulfatlösning och stick ner en järnbit och en kopparbit utan kontakt med varandra. Ta en voltmeter och mät spänningen mellan järnet och kopparen. Det du nu mäter är elektromotansen. Järnet är mer negativt än kopparen, alltså mera benäget att ta upp elektroner. Ta upp kopparbiten och låt järnet (kanske en spik) ligga kvar. Efter en viss tid har lösningens blå färg försvunnit. Kopparen har fällts ut som metall, järnet har gått i lösning. Järnet är mera reaktivt.

Tänk på att litiumbatterier har en spänning på 3 V, dubbelt så mycket som "vanliga" batterier 
/KS