Svar:
Det är helt olika processer.

Vanligt ljus växelverkar med atomer/molekyler i ett fast ämne. Om det finns lediga energinivåer på ett avstånd som passar ihop med ljusets våglängd (egentligen energi), så kan ljuset absorberas. Om det inte finns sådana nivåer (som i t.ex. ofärgat glas) så släpps allt ljus igenom. Om bara vissa våglängder absorberas får vi ett genomskinligt men färgat föremål, t.ex. rubin eller ölflaska.

Fritt rörliga elektroner (som i metaller) gör att ljus speglas i ytan. Metaller är därför ofta ogenomskinliga.

Röntgenstrålning har så hög energi att de kan helt slå ut elektroner ur en atom. Röntgenstrålning kallas därför joniserande strålning. Sannolikheten att en röntgenfoton skall växelverka är direkt relaterad till antalet elektroner. Eftersom tunga ämnen som bly innehåller fler elektroner per volymsenhet (atomnumret är stort, densiteten är hög) än lätta ämnen som kol och syre är tunga ämnen mer effektiva på att stoppa röntgenstrålning. Det är anledningen till att du kan se ben på en röntgenbild: ben har högre densitet och högre atomnummer, innehåller t.ex. kalcium, än mjukdelar, bestående mest av kol, väte och syre.

Se vidare genomskinlighet .
/Peter E

Nyckelord: genomskinlighet [18];