Svar:
Heléne! För att förstå hur stjärnor fungerar har man studerat dem och delat in dem i olika grupper. Om man plottar stjärnors temperatur (utseende på spektrum) på den horisontella axeln och absolut ljusstyrka på den vertikala axeln så får man vad som kallas ett Hertzsprung-Russell diagram (HR-diagram).

HR-diagrammet nedan är från Observationell Astrofysik . Man kan se att stjärnorna samlas i fyra grupper: superjättar, jättar, huvudserie och vita dvärgar. Vita dvärgar är ett sluttillstånd för stjärnor som är av solens storlek eller mindre. Superjättar och jättar är övergångtillstånd som varar ganska kort tid med astronomiska mått.

Den viktigaste gruppen (och vanligaste) är huvudserien. Det är i detta band från starka, heta stjärnor till svaga, kalla stjärnor som stjärnorna tillbringar största delen av sitt liv genom att förbränna väte till helium. Var på huvudserien en stjärna hamnar beror på dess massa: tunga stjärnor hamnar uppe till vänster, lätta stjärnor hamnar nere till höger. Solen, som är en ganska typisk stjärna, hamnar mitt i huvudserien.

Stjärnor bildas genom att stora gasmoln drar sig samman och bildar en grupp stjärnor. Eftersom det alltid finns lite slumpmässig rörelse (som kommer att bli rotation hos den bildade stjärnan) och strålningstryck från befintliga stjärnor kommer stjärnorna som bildas att bli av olika storlek i området 0.1 solmassa till 100 solmassor.

Detta är ett ganska litet intervall. Den undre gränsen bestäms av att mindre massor blir aldrig tillräckligt heta för att de skall kunna förbränna väte. Den övre gränsen bestäms av att större massa inte kan samlas till en stjärna för att väteförbränningen startar "för tidigt" och strålningen kastar ut en del av materien.

Ljusstyrkan hos stjärnor i huvudserien varierar mycket mer än massan (det finns stjärnor på huvudserien som är 100000 gånger starkare och 10000 gånger svagare än solen). Detta betyder att ljusstarka stjärnor gör av med sitt bränsle (vätet) mycket snabbare är ljussvaga stjärnor. Ljusstarka stjärnor utvecklas och dör alltså mycket snabbare än ljussvaga. Solen, som alltså är en typisk stjärna, har tillbringat 5 miljarder år mitt på huvudserien, och kommer att stanna där c:a 5 miljarder år till. Sedan är det dags för oss att flytta, för solen kommer att utvecklas till en röd jättestjärna.

Det finns många datasamlingar som ger egenskaper hos sjärnor. Dessa är begränsade men relativt lättillgängliga: Data för ljusstarka stärnor: The brightest stars . Data för närbelägna stjärnor: The Nearest Stars .

Nyckelord: stjärnors utveckling [15]; HR-diagram [3];