Svar:
Det här resonemanget fördes 1826 av H W Olbers.

Faktum är att himlen är bländande ljus, men inte i synligt ljus utan i mikrovågsstrålning med en våglängd av ungefär 1 mm, vilket svarar mot en temperatur av 2.73 K. Detta var en gång synligt ljus, men på grund av universums expansion har det rödförskjutits med en faktor 1000. Det kallas den kosmiska bekgrundsstrålningen och den uppkom när universum blev genomskinligt. Universum var då 300000 år. Det är en äkta svartkroppsstrålning, vilket innebär att himlen verkligen är bländande ljus.

Om vi nu återgår till stjärnljuset, måste vi hitta en annan förklaring. Du nämner att stjärnljuset kanske inte ha hunnit hit, och det kan ju vara så. Det finns starkare argument. Ju längre ut vi tittar, desto längre tillbaks i tiden ser vi. Till slut kommer vi till en epok då de första stjärnorna bildades. Dessförinnan fanns ju inga stjärnor. Sedan har vi effekten av universums expansion. Det gör att avlägsna stjärnor blir rödförskjutna, och därför lyser mycket svagare.

Går vi sedan ändå längre ut (och längre tillbaka i tiden), blir himlen som sagt bländande ljus. Ser vi på framtiden, blir himlen inte ljusare, utan mörkare. Detta på grund av universums expansion.

Ord i fetstil kan du söka på i denna databas.
/KS

Se även fråga 101

Nyckelord: Olbers paradox [2];