Svar:
Den direkta metoden att mäta stjärnors avstånd kallas parallaxmätning. När jorden snurrar runt solen, ser man att en närbelägen stjärna "vickar" fram och tillbaka jämfört med bakgrundsstjärnorna. Samma sak kan du kolla genom att vicka på huvudet fram och tillbaka. Då ser du att närbelägna föremål vickar mycket, men avlägsna färemål vickar lite. De bästa parallaxmätningarna har har gjorts med en satellit som hette Hipparcos. Man nådde avstånd på ungefär 1000 ljusår.

Ska man nå längre ut får man använda indirekta metoder. I nästa steg använder man Cepheidvariabler, uppkallade efter stjärnan d Cephei. Också Polstjärnan är en Cepheidvariabel. Dessa stjärnor varierar i ljusstyrka med en viss period, som beror på ljusstyrkan. Känner man perioden vet man alltså den absoluta ljusstyrkan. Kan man mäta hur ljusstark stjärnan är på himlen, kan man också räkna ut hur långt borta den är. Det hela kalibreras med att vi känner parallaxavstånd för några Cepheidvariabler. Med Hubbleteleskopet når man med denna metod ut till ungefär 100 miljoner ljusår.

Med andra indirekta metoder når man ännu längre ut. Med supernovor av typ Ia som standardljus når man några miljarder ljusår.

Dessa avståndsmätningar är av fundamentental betydelse för kosmologin.
/KS

Se även fråga 3933 och fråga 9964